Imperiet: ”Silver, guld och misär”

De storvulna skivboxarnas tid är inte förbi. Förra veckan kom Neil Youngs i årtionden omtalade mammutbox (åtminstone första delen), nu ges den definitiva boxen om 80-talets främsta svenska rockband ut. Inte lika gigantisk i formatet, men så handlar det också om sex års karriär som ska dokumenteras, snarare än nästan femtio.

”Silver, guld och misär” är fyra cd som samlar ihop nästan allt studiomaterial Imperiet gav ut på svenska, samt en handfull outgivna låtar och alternativversioner för (endast) de verkligt övertygade. Dessutom en femte cd med livematerial och en dvd som kombinerar en konsert (ihopklippt från två) med blandade bonuslåtar.

Och det är faktiskt livematerialet som är den stora grejen. Visst, den ordinarie skivkatalogen är imponerande och nog satte den sin prägel på sin tid. Där finns klassiker så det räcker.

Men den skäms också i stycken av en starkt tidspräglad produktion. Inte minst det som gav det stora genombrottet: singeln ”Du ska va president” och lp:n ”Blå himlen blues”. Samt, än mer, den odöpta mini-lp som föregick dem.

Det är där bandet tar det stora steget från att vara en fortsättning på Ebba Grön till att bli ett rockband i helt egen rätt. Inte minst genom att göra sig av med det som återstod av punken och ge sig in i en vidare värld där bland annat funk och elektronik blandas med tidens postpunk.

Typiskt nog kom tre av de fyra som bildade bandet ur Ebba Grön, två år senare var Joakim Thåström den enda kvarvarande länken – och det var då bandet nådde fram till sitt eget uttryck.

Men ska man höra klassiker som ”CC cowboys”, ”Sura-baya-Johny”, ”Blå himlen blues”, ”Du ska va president” eller ”Fred”, då gör man allra bäst i att gå till någon liveinspelning. Två live-lp gavs ut under Imperiets 80-tal, de saknas här, men det som bjuds i stället duger väl så gott.

Inte minst dvd:ns liveupptagning från Orionteatern i Stockholm i mars 1985, bara några dagar efter att ”Blå himlen blues” getts ut. Där syns och hörs ett fullkomligt fantastiskt liveband, som blixtrar och lever om utan att någonsin tappa kontrollen över sitt groove.

Framför allt är Thåström själv en obetalbar frontman, full av utstrålning och spattig energi – och samtidigt med en röst som, mitt i all hyperhes expressivitet, aldrig missar att bära fram melodierna.

Lustigt nog är live-cd:n inlagd som nummer tre av fem och jag förstår inte varför förrän jag lyssnar igenom boxen och inser att den markerar en sorts gräns. Inspelningarna som kommer efter låter långt mindre daterade. Inte minst den mäktiga och ofta förtalade ”Synd”, vars pretentioner och pompösa ljudbild hör till sådant som 90-talet avskydde av ren princip men i dag knappt känns kontroversiellt alls.

Något liknande kan sägas om Imperiet över huvud taget. Länge sågs de över axeln, samtidigt som Ebba Grön höjdes tillallt mer mytiska ­nivåer. I dag kan man väl säga att Thåströms 90-talsband Peace Love and Pitbulls befinner sig i ett liknande läge, samtidigt som Imperiet – efter många år av postpunkrevival – ter sig nästan lika mycket i takt med tiden som när de fanns.

Bästa spår: ”Sura-baya-Johny” (live), ”Blå himlen blues” (live).