Ett och ett dammas de svenska åttiotalsbanden av och förpackas på nytt. Ratata och Imperiet är avklarade, dags således för Reeperbahn, vars fem album förpackats om med outgivna låtar och alternativa versioner. Och precis som i fallet Ratata känns särskilt de tidiga albumen mest som föraningar om vad som komma ska. Av intresse mest som del av historieskrivningen, lätt taffliga och svårlyssnade så här dryga trettio år senare.
Reeperbahns första självbetitlade album framstår i dag som en väldigt typisk debutskiva. Av ett band som blandar svenska och (ganska bristfällig) engelska och vill mycket, alldeles för mycket, men som inte är i närheten av att ha hittat en egen röst än. Ett intryck som egentligen bara förstärks av att nyutgåvan försetts med undermåliga bonuslåtar som till exempel ”The no.1 disco hit” (ironisk disco) och ”The national front” (hedervärd, men klumpfotad, antirasistreggae).
Samtidigt visade låtskrivarna Dan Sundquist och Olle Ljungström redan här att potentialen fanns: flera av Reeperbahns allra snärtigaste rocklåtar (”Havet ligger blankt”, ”Sång till Helene”, ”Television”) är med på debuten.
På uppföljaren ”Venuspassagen” började bitarna falla på plats, och Olle Ljungström började hitta till det språk som har gjort honom till den svenskspråkiga rockens kanske knixigaste och minst klichétyngda textförfattare. Ett rim som ”x och y i genetik/maskulin motorik”, känns som en föraning om hur Ljungström senare skulle vända och vrida på orden. Även om ”Venuspassagen”, låter väldigt daterad i sina valhänta, åttiotalistiskt producerade försök att göra funk, soul, rock’n’roll och till och med country.
Vill man tvunget höra Reeperbahns vacklande första steg är ”Samlade singlar” en betydligt mer stringent sammanfattning. Inte minst för att samlingen inkluderar alla de låtar gruppen slösade med på singlar och ep-skivor, men inte inkluderade på albumen. Dessutom är nyversionen kompletterad med en dvd med SVT-framträdanden, som dels ännu tydligare visar att det finns guldkorn bland de tidigare låtarna, dels vilken visuellt sett fantastisk rocksångare Ljungström var. Allt låter kanske inte så överväldigande, men mycket av det ser fruktansvärt coolt ut.
Men det var först efter att Sundquist lämnat bandet 1982 som Reeperbahn och Ljungström verkligen hittade rätt. Det finns ett fritt flöde i texterna på ”Peep-show”, gruppens absoluta mästerverk, som inte funnits tidigare. Samtidigt har också Ljungströms ökade ansvar som ensam frontman inneburit att han vuxit som sångare. Inramad av en mer enhetlig ljudbild, med mer syntar och en hårdare rytmik, verkar Ljungström ha insett att hans ljusa, skeva och tunna röst kan skära genom det mesta om han bara tror på den.
”Intriger” spelades in strax efter att medlemmen Peter Ivarss avlidit och gruppen var i spillror. Bara Ljungström och Sjöberg återstod av originalmedlemmarna. Albumet låter, inte så konstigt, ganska splittrat. Ljungström snuddar då och då vid det svulstiga, produktionen är inte lika sammanhållen som på föregångaren.
Ändå blir ”Intriger” ett slags förvirrat styrkebesked. Vilket säger en del om Ljungströms låtskrivartalang vid den här tidpunkten. Inte ens de sämsta av förutsättningar kunde stoppa honom.
Bästa spår: ”Det vackra livet” från ”Peep-show”