Under en karneval sätts samhällets fasta i rörelse och inverteras, högt blir lågt och tvärtom. En allomfattande fest som med masker och förklädnader, musik och dans står operan nära. När G F Händel komponerade operan ”Agrippina” för karnevalsäsongen 1709 i Venedig, vilken på den tiden varade i flera månader, fyllde han den med en musik som under tre akter, med tilltagande styrka och fabulös variationsrikedom, driver verkligheten och dess absoluta sanningar mot fullständig kapitulation. Ett tidigt, oöverträffat mästerverk som i sin brokigt uppbrutna komediform, sin ljusmättade sensualism och sina svärtade ironier både kan föra tankarna till föregångaren Claudio Monteverdis och efterföljaren W A Mozart.

Att dirigenten René Jacobs, som också trängt in djupare än de flesta i Monteverdis och Mozarts operakonst, står bakom denna lysande inspelning hörs redan i de första recitativen där det instinktiva i det teatrala spelet nästan spränger gränserna för vad som är möjligt i en barockopera. Ett musicerande som gör all jämförelse med John Eliot Gardiners en gång hyllade inspelning (Philips) från 1997 till smått brutal. Jacobs har aldrig gett sig när det gäller recitativens betydelse och här är han och musikerna i Akademie für alte Musik Berlin på verkligt topphumör. Lyssna bara på den otrolige cellisten!

”Agrippina” handlar om ett skede i det antika Roms historia då kejsaren Claudius en kort tid troddes ha dött i strid utomlands – vilket genast utlöste en våg av intriger – och som inte upphörde när han väl kom levande tillbaka.

I Händels opera är det kejsarinnan Agrippina som driver det lika upphetsade som förslagna spelet mot kejsaren och det är sagolikt att höra sopranen Alexandrina Pendatsjanska i en roll som i den ena stunden beställer mord på tre personer i sin aboluta närhet och i den andra kvittrar i väg i en oskuldsfull liten dansmelodi. Eller att höra när hennes främsta rival, den betydligt yngre Poppea, bedövande vackert sjungen av Sunhae In, gör sig fin och liksom badar runt i ett hav av flöjtklanger.

Men det mest spännande med denna inspelning är hur Jacobs frilägger verkets djupt karnevaliska karaktär genom att sätta dess motsägande undertexter i spel. Nästan alla operans ariamelodier hade Händel nämligen lånat av sig själv, ur tidigare kantater och oratorier – med helt andra texter. Därför kan ”Agrippina” kulminera i karnevalens oroande tecken. Med ett kärlekspar som får varandra till en hjärtskärande skilsmässoduett. Och med en kejsare som hyllar sig själv till en melodi om att steg för steg, och i blindo, gå mot sin egen undergång. Bättre än så kan opera inte bli.

Bästa spår: ”Pensieri, voi me tormentate”