Sofia Gubaidulina kräver mycket av sina åhörare, men också av sina musiker. I ”Canticle of the sun”, som skrevs för Mstislav Rostropovitj, ombeds cellisten inledningsvis att pressa instrumentet till det yttersta, med spel bakom bryggan etcetera. När möjligheterna uttömts ombeds solisten att gå loss på en bastrumma och använda basstråke på en flexaton, för att till slut tillåtas återvända till sitt invanda medium. Det låter som effektsökeri, och det är det också, men inramningen är allt annat än jippobetonad. Kören är inplacerad som i ett grekiskt drama, om än med Franciscus text som grund.
”The lyre of Orpheus” är lika långsamt och intensivt, men inte lika verkningsfullt, trots häpnadsväckande avsnitt.
Bästa spår: ”Canticle of the sun”