Rihanna: ”Rated R”

”The wait is ova” mäss­ar Rihanna efter det ”Thriller”-inspirerade introt till hennes nya gotiska r ’n’ b-opus ”Rated R”. Och visst har världen väntat. Särskilt på hur expojkvännen Chris Browns globalt uppmärksammade partnermisshandel i februari ska ventileras.

Svaret är: i offentlig terapi på gränsen till exorcism. Det är en mycket plågad Rihanna som på ”Rated R” bearbetar det ingen kvinna ska behöva gå igenom, ivrigt påhejad av ett cyniskt skivbolagsteam som ser sin chans att tänja (s)exploateringens gränser till nya rekordnivåer. Omslaget tänder hopp om en Grace Jones för nollnolltalet, men allt förvrids i cd-häftets porriga bildmaterial där en nästan naken Rihanna ena stunden hukar insvept i taggtråd, för att i nästa rulla runt bland nakna Barbie­dockor i sexuella poser.

Grundreceptet är postapokalyptiska mollverser och radiovänliga refränger som tuffas till med texter om mordbrand och rysk roulett. (Skivan lever också upp till sin titel genom att prydas av Rihannas första varningsetikett för stötande innehåll hittills.)

Samtidigt som vi förväntas glädja oss över den nya starka hämndgudinnan som slår tillbaka och vägrar vara offer, ter hon sig mer objektifierad än någonsin. En projektionsduk för alla förlegade fantasier som någonsin formulerats om Den Svarta Kvinnan. Djurisk. Farlig. Ständigt villig.

Musikaliskt uttrycks hennes nya ”mogna” image i elgitarrdränkta Slash-samarbeten och rader som ”Come on rude boy (boy), can you get it up, come in rude boy (boy) is you big enough?” (i Beyoncépastischen ”Rude boy” som säkerligen kommer att gå varm på USA:s alla strippklubbar). Men det finns ljuspunkter som gränsar till innerlighet. Skivans mest gripande ögonblick inträffar på den självutlämnande ”Stupid in love” där Rihanna rannsakar sina svårigheter att lämna den destruktiva relationen med Chris Brown, över en drivande pianoslinga signerad stjärnproducentteamet Stargate. Den numera avpolletterade r ’n’ b-prinsen får fler verbala smockor på de våldsamma hämndlåtarna ”Russian roulette”, ”Fire bomb” och ”G4L” (”Gangsta 4 life”) men det hela blandas ut med lite mer ömsint kritik från Justin Timberlakes och Will-i-ams låtskrivarpennor. Så plötsligt kommer skivans Katy Perry-ögonblick i form av ”Te amo”, albumets enda karibiska låt. Här avvisar Rihanna vänligt sin tjejkompis raggningsförsök på dansgolvet, vilket redan lett till bloggdiskussioner om den 21-åriga sångerskans sexuella läggning.

Med undantag av skivans olidliga slutspår ”The last song” flödar radiohittarna och såväl fans som kommersiella medier kommer nog att uppleva detta som Rihannas största ögonblick hittills. Framför allt ekar hennes röst av en pondus som känns väldigt fjärran hennes första danspopskivor, och faktiskt matchas av den testosteronstinna rockhiphoppen. Den nya gangster-Rihanna kan hitta på vad som helst, kanske börjar hon till och med rappa på nästa skiva. Men tills vidare nöjer hon sig med att agera Medea-inspirerad Catwoman. På gott och ont.

Bästa spår: ”Stupid in love”