Frank Martins tonsättning av ”Stormen” blev en succé på 50-talet. DN:s Thomas Anderberg har hört en inspelning av verket som tar vara på sin tids uttryck.
Man kan kanske tycka att en schweizisk tonsättare inte vore den mest lämpade att skriva en opera utifrån Shakespeares mest sjöstänkta drama, ”Stormen”. Kanske ligger tonsättningen av denna berättelse om en samling förlista italienares öden bättre till för öbor (även om också tjecken Fibich komponerat en opera över texten). De flesta som gett sig på uppgiften har också varit engelsmän. Efter Matthew Lockes tidiga ”semiopera” från 1674 kom snart Henry Purcells tonsättning. I våra dagar har det kommit en version av Michael Nyman och en mycket övertygande av Thomas Adès.
Men däremellan ligger Frank Martins version, som blev en publiksuccé i Wien på 50-talet. När den nu för första gången kommer i en komplett version på skiva är det lätt att förstå publikens förtjusning.
För atmosfären är det inget fel på. Martin var visserligen schweizare, men vistades långa tider – av såväl professionella som privata skäl – i Holland, och en del av kompositionsarbetet utfördes i den kustnära orten Bergen. I operan finns såväl mjukt gungande vågrörelser i stråkar och träblås (exempelvis i ouvertyren) som våldsamt vindslitna passager där blecket får ryta till. I likhet med Thomas Adès lyckas Martin därtill foga in samtida uttrycksmedel i musiken, utan att intrycket blir splittrat. I det moderat moderna tonspråket finns inslag av jazz, och Caliban ackompanjeras av en framträdande saxofon. Inte minst fascinerande är de drömlika avsnitten där sagoväsendet Ariel styr skeendet: här väver Martin ihop en svävande musik för en miniensemble med bland annat harpa och cembalo, instrument han gärna återvände till (exempelvis i en fin cembalokonsert).
Inspelningen är hämtad från en konsertant uppsättning i Concertgebouw och känns mer symfonisk än operamässig. Det är inte nödvändigtvis en nackdel när det gäller skivinspelningar – Thierry Fischer håller stadigt ihop alltsammans och är noga med nyanserna. Robert Holl är en kraftfull Prospero, och kärleksscenerna mellan Miranda och Fernando (Christone Buffle respektive Simon O’Neill) är fint fångade, medan några av sidorollerna tycks sjungna direkt från bladet.
Musiken är omedelbar, växlar mellan det storslagna och det finstilta. Det framstår som något av en gåta att det här verket drivit bort från repertoaren. Efter en uppsättning i Genève på 60-talet verkar det inte ha figurerat på någon större scen. Förhoppningsvis kan den här inspelningen ändra på den saken.
Bästa spår: andra aktens inledning