Nu släpper Robyn ”Body talk pt 2”, den andra skivan i en utlovad trilogi. Det är en spretig blandning av pop, hiphop, r’n’b och techno – men med omisskännligt Robynsound.
Förra sommaren stod Robyn på en av Way out wests scener och gjorde en sista konsert innan hon skulle in i studion. Det var en rätt trevlig tillställning i Slottsskogen i Göteborg, med lite otippade gästartister, en och annan överraskande cover och en Robyn som i sig var lika imponerande som alltid på scen.
Men det var också, om man skrapade på ytan, en ganska mätt konsert. Hur mycket Robyn den där kvällen än mixat om, vridit runt och skruvat till låtarna från det självbetitlade albumet från 2005 började det märkas att hon allteftersom att ”Robyn” började göra allt större ringar på vattenytan åkt världen runt och spelat samma material om och om igen under de senaste fyra åren.
Det var hög tid för något nytt. Att det skulle bli en rappt utgiven trilogi, den tredje och avslutande delen kommer före årets slut, var kanske inte det mest väntade, men väldigt logiskt när man hör resultatet.
För ”Body talk pt 2” låter som ljudet av uppdämd kreativitet som inte längre kan hållas tillbaka av något. Ett nödvändigt sätt att komma tillbaka med en smäll, att visa att det hela tiden har funnits mängder av nya idéer, men inte tillräckligt med tid att förverkliga dem mellan alla talkshow-framträdanden och turnéer.
”Body talk”-trilogin hade i ivern att återerövra världen lätt kunnat bli överambitiös. Men ”Body talk pt 2” är snarare motsatsen – väldigt rak och chosefri. Robyn fortsätter bara på den inslagna vägen och rusar energiskt igenom ännu en på papperet väldigt spretig blandning av pop, hiphop, r’n’b och techno, men som ändå har ett omisskännligt Robynsound.
”Love kills” är stenhård, kylig uppdaterad Giorgio Moroder-disco där hon återanvänder Ice Cubes ”Check yo self”. ”We dance to the beat” är lika delar Kraftwerk och acid house, lite som en vokal uppdatering av Bomb the Bass ”Beat dis”. I ”Include me out” och ”Criminal intent” närmast Left-Eye Lopes-rappar hon över hypereffektiva danslåtar. Ska man invända gör man det lättast mot det väl uppsluppna, närmast glättiga Snoop Dogg-samarbetet ”U should know better”. Möjligen känns också den avslutande sobra stråkballaden ”Indestructible” lite apart i sammanhanget.
Att ”Body talk pt 2” så tydligt är en uppföljare, utan några större avvikelser från grundkonceptet, gör den kanske en aning mindre angelägen än den väldigt efterlängtade föregångaren. Här finns heller ingen ny ”Be mine” eller ”Dancing on my own”: den där stora hitten som välter allt i sin väg. Men jag vet inte riktigt om man kan begära det, sådana låtar växer verkligen inte på träd.
”Hang with me”, här i en kraftfullare version än den akustiska på del ett, kommer ju dessutom bra nära. Ännu en typiskt bitterljuv Robynlåt där melodin rinner in i örongångarna som tårar nedför en kind på ett annars lyckligt dansgolv.
Bästa spår: ”Hang with me”