Man kan bygga en skivsamling av Roky Erickson-plattor, men hans egentliga produktion är liten. Ett par originalalbum med The 13th Floor Elevators på 60-talet, banbrytande för såväl garagerock som psykedelia. Två soloalbum kring 1980, i princip ett och samma. Och så ytterligare ett soloalbum 1996, bara delvis nyinspelat.
Hans ställning i rockhistorien är desto större. Trots att hans historia är så tragisk; tidvis intagen på mentalsjukhus, tidvis förvägrad medicinering. På senare år har dock det mesta tagit en positiv vändning och nu kommer albumet som berättar precis varför man fortfarande ska bry sig om denna kultfarbror.
Här hörs dels Austin-bandet Okkervil River, som ger honom den mest kärleksfulla inramning, dels gamla inspelningar där en yngre Roky sjunger låtar som aldrig färdigställdes. Och så glider det ena över i det andra, medan standarden på låtskrivandet förblir märkvärdigt hög och den drygt sextioårige sångaren i all sin bräcklighet låter bättre än sina yngre jag. Det kan bara kallas en triumf.
Bästa spår: ”Good bye sweet dreams”, ”Birds’d crash”