Betyg: 3.
Imponerande och nedtonad comeback, Det mesta av Roxettes historia är länge sedan. Men nu är de tillbaka med nytt album – och världsturné. Varmt och trevligt, men utan riktiga listklättrare, tycker Nils Hansson.
Vad är det egentligen med Roxettes albumtitlar? Efter ”Have a nice day” och ”Room service” kommer nu ”Charm school”. Som ville de sätta någon sorts popmusikaliskt artighetsrekord. Finns där någon ironi är den mycket subtil.
Efter lite Gyllene Tider och mycket solokarriär har Per Gessle nu skrivit ihop en Roxetteskiva igen. Få artister har tre så olika karriärer att växla mellan. Fast olikheterna ska inte överdrivas, han har gjort sologrejer som påminner om både Gyllene Tider och Roxette. Och förstasingeln ”She’s got nothing on (but the radio)” från Roxettes comebackalbum fortsätter nu på precis samma halvelektroniska groovepoplinje som hans drygt två år gamla soloskiva ”Party crasher” (om än inte lika snitsigt som singeln ”Silly really” därifrån). Hade Marie Fredrikssons sjukdom hindrat en återförening av Roxette kunde mycket av detta material rimligen ha hamnat på nästa soloalbum i stället.
Och samtidigt lägger hon en dimension till Roxette som Per Gessles övriga projekt saknar. Eftersom hon är en vokalist av helt annat format. Där Per Gessle ofta tycks dömd till evig lättsamhet är Marie Fredriksson en sångerska som gör sig allra bäst när känslorna mörknar och djupnar. Ingetdera ska förringas, det var Marie Fredriksson som sjöng ”It must have been love” in i pophistorien, men det var Per Gessles märkliga charm i ”The look” som gav det första internationella genombrottet. Att Roxette kan pendla mellan två så olika uttryck är en av duons största poänger.
Nu är det omstart, och det mesta av gruppens historia är länge sedan. Tio år sedan förra albumet, tjugo sedan karriärkulmen med ”Joyride” – bara ett par år efter själva genombrottet. I Sverige finns ett självklart intresse kring hur det nu ska bli, det är ju Sveriges kanske största musikexport efter Abba, men man kan verkligen undra hur det ser ut internationellt. Hitpop av Roxettes snitt brukar sällan ha en särskilt trofast publik.
Ur det perspektivet är jag positivt överraskad av ”Charm school”. Min främsta invändning mot Roxettes skivor har brukat vara att de har låtit så krampaktiga, så nervöst fullspäckade med fiffigheter. Här finns ganska lite av den sortens klåfingrighet, snarare än nervositet inför den stora återkomsten andas albumet ett förvånansvärt lugn. I synnerhet de känsliga Marie Fredriksson-balladerna, som är åtminstone fyra och imponerande nedtonade allihop.
Men tendensen går igen även genom både syntiga grooveförsök och skamlöst tjuvaktig 60-talspop, liksom när den glada folkpoppen i öppningsspåret ”Way out” utan skarv övergår i ackordstark powerpop. En säkerhet i uttrycket. En känsla för när man inte behöver fortsätta att lägga till mer.
Man frestas att kalla det mognad, även om den här sortens popmusik inget hellre vill än att vara ung och kolsyrerik. Det känns både bisarrt och kongenialt att Per Gessle i ”Only when I dream” (en av albumets svagare låtar) sjunger nästan exakt som den åldrade Marianne Faithfull. Riktigt så här varmt och trevligt har det inte brukat låta om Roxette. Fast stora listklättrare byggs nog av andra kvaliteter.
Bästa spår: ”No one makes it on her own”, ”Sitting on top of the world”.