Hon kastar jord på kistan för att det är så man gör, ber till gudar hon inte tror på och försöker besvärja honom tillbaks. Sen tänker hon att en ståtlig gran ska växa upp just precis där, och om hundra år ska de hugga ner den för att den är den präktigaste av alla, och så lever han vidare på det sättet. Eller så tar de den ändå och gör pappersmassa av den, då ska hon börja skriva brev på papper igen. Och lyrik. Som om hon fortfarande levde då.

Det känns nästan som att avslöja vem som är mördaren i en deckare när man redogör för en av Annika Norlins texter på det viset. Eftersom de rymmer så mycket, och hela tiden tar den aktuella idén ett steg vidare. Ibland blir det nästan för mycket, som om hon tvunget måste få till en punchline på slutet. Men det kan det vara värt.

Jag gillar egentligen inte musikrecensioner som handlar om texterna, men Annika Norlin är speciell. Jag vet ingen annan låtskrivare som träffar mig så direkt. På ”Facit” – bara att ge ett album den titeln! – glömmer jag gång på gång av att lyssna på musiken, för att jag följer så intensivt med i texterna. Ändå var det ju för hennes begåvning som musikskapare jag först föll för henne.

Då kallade hon sig Hello Safe­ride och sjöng på engelska. Sedan uppfann hon det svenskspråkiga ”engångsprojektet” Säkert! som aldrig skulle ens ställa sig på en scen, som hon sedan turnerade med och som nu har gjort sitt andra album. Ha det i bakhuvudet när ni värderar hoten om att hon kanske ska sluta med att ge ut musik – som hon för övrigt redan har tagit tillbaka.

På ”Facit” är titlarna koncisa och oftast beska: ”Får jag”, ”Influensa”, ”Köttet är svagt”, ”Jag blev som kvar”. Och man vill citera rader ur allihop. Trots att de flesta är lite för ordrika. Från den inledande ”Fredrik”, som är skriven till en god man eftersom det nästan bara är onda människor som får konst skapad om sig, till den avslutande ”Tyst nu” där hon är otypiskt gles med orden och stillsamt konstaterar att ”Jag vill inte höra vad du har att säga. Jag vill bara hålla din hand”.

Hela tiden hör man en skör och hypersensitiv sångröst som regi­st­re­rar lite för mycket, känner lite för starkt och kanaliserar det i ett flöde som känns mer oredigerat än jag misstänker att det är. Dessutom är det uppenbart att långtifrån allt är hennes egna historier, åttio år och okysst har hon till exempel inte haft en chans att vara än, men tonen finns där hela tiden. Av allvar. Av detta ständiga funderande på tillvaron. Av alla dessa medmänni­skor som man jämt har att förhålla sig till.

Sedan finns där ju melodier också. Fast så självklara i sina sammanhang att man knappt märker dem. Samt dialekten från Norrlands inland, som gifter sig så väl med musiken att man knappt kunde tänka sig samma låtar på, säg, värmländs­ka eller småländska

I ”Riot” tror jag till och med att hon blir en gnutta politisk, när hon besjunger en eldsjäl vars idéer hon inte omfattar men som hon ändå vill låta hela landet styras av. Åt käpprätt fel håll, måhända. För hans övertygelses skull. För att ”någon gång få bli ledd av nån som tror på nånting”.

Bästa spår: ”Isarna”, ”Köttet är svagt”