När Joseph Haydn lämnade de privata sfärerna i Wien för att erövra offentligheten i London gjorde han det med en symfonikonst som förenade det avancerat konstnärliga med det folkliga och populära. För att ge ingångar till en relativt oskolad publik. Men med sig hade han också ett knippe lika fördomsfria stråkkvartetter där komplexitet och enkelhet går hand i hand. I Takácskvartettens inspelning lyser det om denna lek med horisonterna hos ett tonspråk. Hur blixtsnabbt det massiva kan bli transparent, det robusta bli skört och det stampande kan bli till en virvel. Hör också den schubertska ljusintensiteten i övergången till C-dur i D-durkvartettens andra sats. Ett verkligt Tranströmerögonblick i musiken!
Bästa spår: Presto i F-durkvartten