Nog borde det vara ett problem om man har ett rockband och sångaren knappt kan sjunga. Teddybears har aldrig sett det så, och när de nu närmar sig sitt tjugoårsjubileum som band måste man inse att deras modell har varit mer framgångsrik än de flesta andras.

Inte minst eftersom de nu kan ge ut ett album med en gästlista som till och med den regerande popdrottningen Robyn skulle kunna känna sig utmanad av. Här hör vi alltså världsstjärnor som Cee-Lo, Flaming Lips, The B-52’s och Eve, sida vid sida med lokala svenska namn som Mapei, Rigo, ADL och Desmond Foster. I en suveränt självsvåldig blandning, där alla är till synes lika viktiga.

Teddybears hör också till den mycket lilla skara av popband som har hunnit nå medelåldern utan att anklagas för att vara medelålders. Snarare associeras de fortfarande med det nya och framåtsyftande. Som Johan Renck gjorde på 90-talet och Jonas Åkerlund mer nyligen. Med samma sorts air av stockholmsk innerstad och smartness à la reklambyrå.

Gissningsvis är det någonstans här man bör leta anledningen till att bandet nu endast låter sig avbildas med björnmasker på sig. Möjligen inspirerat av The Knifes fågelmasker, men ändå helt annorlunda: gladare, rundare, vänligare. Dessutom döljer det eventuella rynkor, dubbelhakor och tunn­hårigheter.

Jag hörde dem aldrig när de spelade grindcore och kallade sig Skull, men hos det unga hard­corebandet Teddybears Sthlm fanns en konceptuell designådra redan från start. De spelade toksnabbt och kort, och körde en liten idiotisk extralåt i var och varannan paus, som en sorts musikalisk logotyp. När den musikaliska kostymen efter några år började kännas trång inleddes rörelsen mot dagens modell, där gladsvängig electropop kombineras med en lång och brokig rad av gästvokalister – i nästan varenda låt, till den grad att Patrik Arve nu nästan får ses som en före detta frontman.

Det är en roll som skulle passa få rocksångare, men den verkar helt rätt för honom. Han var ändå alltid mer av en toastmaster än en klassisk rocksångare, och som mest till sin fördel när han fick stå bredvid någon gästartist och heja på.

I dag verkar det rimligare att beskriva bandet som en producent­trio än ett rockband. Frågan om huruvida de ens har träffat sina vokalister ter sig märkligt oväsentlig, och nu kommer man inte ens kunna vara säker på vilka människor det är man ser framträda på scen. Alla är ju så upptagna med andra projekt vid sidan av bandet, maskerna gör det lättare att ta in vikarier utan att ens behöva berätta det.

Men konceptet av glad partypop kan man lita på, där finns en stabilitet som känns rent paradoxal. Teddy­bears må ha ändrat det mesta under resans gång – gruppnamn, strategi, medlemmar, musikalisk inriktning – men det goda humöret har varit genomgående. Och känslan för en rejäl studs i rytmen kan ingen ta ifrån dem. Jag tror till och med att de hade kunnat byta ut varenda en av sina gästartister mot en helt annan handfull, utan att det egentligen hade gjort så stor skillnad.

Att göra albumet utan gästartister hade däremot inte fungerat.

Bästa spår: ”Crystal meth Christian (featuring Flaming Lips)”, ”Rocket scientist (featuring Eve)”