För första gången på tio år sätter Thåström en bild av sig själv på omslaget till en ny skiva. Ett stadslandskap av stål och betong breder ut sig bakom honom. Han har händerna i fickorna och sneglar åt sidan, som om han ville därifrån. Bilden är inte särskilt smickrande. Thåström ser inte ut som en rockstjärna. Han liknar mer en frusen gammal poet.

Och den lidande diktarlooken är förmodligen avsiktlig. På albumet refererar han till fler litterära förebilder än vanligt: Michael Strunge, Alexander Blok, Erich Maria Remarque. Han sjunger om att sitta på en bar tillsammans med den tyske tjugotalsförfattaren Kurt Tucholsky och akademiledamoten Bertil Malmberg som ”skriver på en dikt om att han ångrar minst hälften av allt han skrev” (en attityd som den självkritiske Thåström nog kan relatera till).

Omslagsporträttet skulle kunna tyda på att Thåström är lika personlig på den här skivan som på de självutlämnande ”Skebokvarnsvägen 209” och ”Kärlek är för dom”. Men de flesta låtarna på ”Beväpna dig med vingar” verkar handla om andra människor – och människospillror. Som den gråtande vännen i ”Låt dom regna”, ”Dansbandssångaren” vars enda vänner är porren, bibeln och spriten och berättarjaget i den mystiska ”Sluta när jag vill” som skulle kunna vara missbrukare eller seriemördare.

Samtidigt finns här flera låtar som är hoppfulla på ett sätt som man inte förknippar med Thåström. Titelspåret är en kampsång för drömmar, en sorts gotisk mindfulnessövning. ”Samarkanda” en bedårande kärleksballad i samma anda som ”I hennes sovrum” där den älskade jämförs med vitt skilda skönhetsupplevelser: John Cales fiol, nätter i Lissabon, barndomens jordgubbar, ”när Whitney sjunger Dolly”.

Att Thåström tycks föredra Whitney Houstons version av ”I will always love you” är anmärkningsvärt. Det enda irriterande med den här skivan, liksom de två föregångarna, är nämligen att han inte går loss mer vid mikrofonen. Rösten är entonig, hes och Lundellig. Ibland låter det som om Thåström reciterar texterna snarare än sjunger dem. Möjligen vill han framhäva låtarnas poetiska kvalitet.

Eller så vill han ge dem en filmisk touch (det fungerar utmärkt i ”Dansbandssångaren” som transporterar lyssnaren till ett skabbigt hotellrum vid E4). Men om man älskar det hjärtslitande ylande som bor i Thåströms bleka bröstkorg – och vet att han kan blåsa omkull alla andra vokalister i det här landet – känns det lite som att puttra runt i femtio kilometer i timmen i en Ferrari.

Kompbandet, vars kärna utgörs av Ulf Ivarsson, Pelle Ossler och Niklas Hellberg, lyckas hur som helst fullända sin vemodiga industrirock. Det slamras inte speciellt mycket, trots att en skrotfirma i Bandhagen tackas i konvolutet. Ibland höjer sig stråkar genom det grå bruset likt en soluppgång i smog. Mäktigast och märkligast är den släpiga bluesen ”Låt dom regna” som för tankarna till en ockult offerritual, eller en slavsång från den amerikanska södern. ”NEER! NEEER!” kvider Thåström i slutet och låter exakt så förtvivlad som jag önskar att han lät oftare.

Bästa spår: ”Låt dom regna”