Bristol är en småstad i Appalacherna, där delstatsgränsen mellan Virginia och Tennessee löper längs mittlinjen av huvudgatan State Street. Sommaren 1927 inrättade Ralph Peer från New Jersey-bolaget Victor en tillfällig studio just där (på den sida av gatan som tillhör Tennessee) och satte sig att under tio dagar spela in så mycket lokal musiktalang som han kunde få fatt i.

Till en början gick det lite långsamt, men efter att en lokal tidningsreporter fått sitta med under en inspelning och rapporterade om både kontant betalning per inspelning och möjliga framtida intäkter ringlade sig köerna snart långa.

Det var inte första gången den lantliga hillbillybefolkningens musik hade spelats in, sådant hade pågått i några år vid det laget i takt med att grammofoner hade blivit billiga nog för att även fattigt folk skulle kunna ha råd med dem. Däremot var denna inspelningsvända ovanligt lyckosam, och countrymusikens två tidigaste legendarer gjorde båda sina första inspelningar då: The Carter Family och Jimmie Rodgers. Långt senare pekade Johnny Cash ut dessa inspelningar som de viktigaste i hela countryhistorien. Andra har till och med velat påstå att countrymusiken föddes där och då – vilket också är vad undertitelns ”big bang” syftar på.

Fast just den detaljen råkar vara rent nys. Om något var det redan gammal musik som spelades in. Frälsislåtar, folkballader, gammeltjo. Lite blues, några schlager och så ännu mer religiöst. Det mesta gavs ut på skiva under någon etikett i stil med ”old time music” – country fanns ännu inte som musikgenre – och inte sällan hör man ekon av irländsk folkmusik.

Året efter succén återvände Ralph Peer för fler inspelningar, med aningen mindre överväldigande resultat. Nu har det ultragrundliga bolaget Bear Family gett ut den hittills mest heltäckande samlingen av vad som spelades in vid dessa två tillfällen, inget mindre än samtliga ännu existerande tagningar.

Och det är verkligen som att stiga in i en svunnen värld, av strama män med skjortan knäppt ända upp i halsen och kyska kvinnor fyllda av gudsfruktan. Blott tio år har gått sen Buffalo Bill dog och man sjunger enkla, tydliga sånger med raka, seniga röster. Med en rättframhet präglad av bullriga kvällar utan ljudanläggning.

Och i en bemärkelse låter det mesta fantastiskt. Som den här sortens utsnitt av gamla, genuina inspelningar brukar göra – i synnerhet som Ralph Peer hade tillgång till den senaste inspelningstekniken, inklusive nymodigheten elektriska mikrofoner. Men jag tror inte att det bara är för att vi nu har facit i hand som jag lystrar på ett annat sätt när vi kommer till just The Carter Family och Jimmie Rodgers. Där lyser rösterna på ett annat sätt, där finns ett artisteri som ter sig predestinerat för en ryktbarhet långt bortom de närmaste danslogarna.

Men det är nästan lika underbart att lyssna på de övriga bidragen, de som förblev fotnoter i historien. Med sin knarriga stunsighet och ofta rent okuvliga energi. Som klassisk countrymusik låter det dock aldrig, den hade inte börjat få sin typiska form än.

Bästa spår: ”Bury me under the weeping willow” med The Carter Family, ”Happy in prison” med Ernest Phipps & His Holiness Quartet.