Problemet med den manliga svenska popmusiken är att den är så omanlig. Det är väl inte deras fel – omanligheten har blivit en nationalkaraktär – men sångarna låter så fjösiga och juvenila att man blir tokig. Därför är The Early Days debut en befrielse.
Här står en störig sångare med en vuxen och självsäker röst som påminner avsevärt om brittiska Doves. Musiken ska också sorteras in bland den psykedeliska, malande men samtidigt klangrika gitarr- och keyboardbaserade rock som just Doves och hundra andra Manchesterband har ägnat sig åt sedan The Stone Roses slog igenom. Vilket också är den enda anmärkningen, The Early Days låter aningen för likt förlagorna.
Annars sitter allt på ett just självsäkert sätt – välskrivet, välspelat och välproducerat. Men ändå flummigt. Dessutom toppen live, kan jag tala om.
Bästa spår: ”My way”