Som gjort för att älskas av kritiker. Snyggt, mångbottnat. Många influenser från den allra mest raffinerade brittiska 80-talsindien, som Prefab Sprout eller The Dream Academy. Samt lite Coldplay.
Och så dessa plötsliga vändningar. Som när ”Child” plötsligt gasar upp i rena dansgolvsfrenesin och så kommer en gräll 70-talssynt som minner om Daft Punks andra album och sen är det tvärt tillbaks till det finstilta.
Tredje albumet från The Maccabees kan vara årets första stora brittiska pophajp och de är absolut värda det. Inte minst för att de påminner om värdet av att man inte från början vet vart varje låt är på väg eller hur nästa ska låta. Därtill finns tydliga spår av nyss förbjudna saker som symfonirock och AOR. Ändå hänger allt ihop. Och byter fot utan att missa ett steg.
Bästa spår: ”Child”, ”Pelican”