Musiken är dovt nedstämd, som om mossbeväxta stenbumlingar rullar nerför en dyngsur slänt i en urskog. Låtarna heter saker som ”Terrible love”, ”Afraid of everyone”, eller kort och gott ”Sorrow”, där Matt Berninger mörkt mässar: ”Sorrow found me when I was young/ Sorrow waited, sorrow won:” Ja, det är romantiskt storslaget och melankoliskt. Men New York-bandet The National har, lite likt Interpol, tagit det bästa från brittisk gammal depprock – men gjort den ännu dystrare. Det är vuxen, stor musik som vet vad den vill, utan åthävor eller simpla effekter. Och den har, så här till tredje albumet, aldrig låtit vackrare eller mer suggestiv. Kanske illustreras detta bäst i ”Anyone’s ghost”, eller på ”Runaway”, som med begravningsblås, cello, pukor, och plockande akustiska gitarrer, och Berningers dystra baryton som mer än någonsin påminner om Stuart Staples i Tindersticks, får till och med den här gråa dystra våren att bli strålande.
Bästa spår: ”Anyone’s ghost”