Lundabandet The Radio Depts tjuriga motvallspop öppnas på nya albumet upp med ljusare melodier och tydligare dansrytmer. Utan att tappa något av sin gamla angelägenhet.
I motiveringen till P 3 Guld-priset för bästa pop under 2003 stod: ”Radio Dept har visat att man inte behöver skrika för att höras; till och med den svagaste viskning når fram genom oljudet om den är tillräckligt angelägen.”
Det kunde lika gärna vara skrivet i dag, med undantag av ett enda ord: ”oljudet”. För undan för undan sedan debuten har den lilla truliga Lundatrion The Radio Dept packat ner alla små dammiga störningsljud, öppnat upp fönstren och låtit sommarbrisen och ett varmare ljus fylla soundet.
Det är ingen kraftig kantring som har skett, redan på debutalbumet ”Lesser matters” för sju år sedan fanns gott om fina harmonier och välskrivna melodier, man kan till och med hävda att melodikänslan varit ett av gruppens främsta kännetecken, men på den tiden hade de många gånger bäddats ned under lager på lager av skir distortion. Om debuten andades novemberdimma på den skånska slätten är nya ”Clinging to a scheme” mer ett halvslött salongsberusat party en eftermiddag på en terrass vid Medelhavet. Man har i dag fler likheter med Saint Etienne än med My Bloody Valentine. Danselementen är fler och tydligare och produktionen är skarpare.
Annars sjunger Johan Duncanson fortfarande med en nedtonad, närmast fjär stämma. Men han står något närmare i dag, viskar mindre. Över huvud taget känns The Radio Dept rakare, mer tillgängliga.
På andra albumet, ”Pet grief” för fyra år sedan, hade gruppen förflyttat sig rätt långt in i syntland och det såg ut som om de var på väg att helt överge traditionella instrument, sånär som på en ensam gitarr här och där. Jag vet inte hur den elektroniska balansen i gruppen ser ut i dag, men ”Clinging to a scheme” känns mer akustisk, mer spelad och mindre programmerad. Duncansons och Martin Carlbergs fjäderlätta gitarrer pratar med varandra mest hela tiden, syntarna är skinande och pianot klingande klart. Allt detta blandas i ”David”, som är oerhört vacker, suggestivt dansant och subtilt svävande på en gång. Den största överraskningen är ”Never follow suit” där ett gungande baktaktspiano utgör struktur medan Duncanson – med typiskt draperad röst – varnar oss för att oreflekterat följa andras exempel.
Ja, The Radio Dept ska nog fortfarande tolkas som en subversiv motståndscell. Där andra band med tiden tonar ner sina röster höjer The Radio Dept sina. Allt sker dock subtilt – den här gruppen är tjurig och bångstyrigt motvalls snarare än ursinnigt protestvrålande. Man har under alla år vänt delar av musikbranschens förväntingar ryggen, vilket visat sig bland annat i form av en rekordartad opålitlighet vad gäller utgivningsscheman. Man har varit sparsam med presskontakter och bara gjort det man har velat när man har velat det. Och så har man i textrader och titlar gett vår valda civilisationsform små tjyvnyp. Singeln ”Freddie and the Trojan horse” från 2008, om sittande regering, är ett exempel. Ett annat på nya albumet är samplingen av Sonic Youths Thurston Moore som under ett anförande menar att den falska kapitalism som förstör ungdomskulturen måste förgöras.
Distpedalerna och bruset från förr må vara långt borta – men The Radio Dept är minst lika angelägna i dag.