Thomas Zehetmairs inspelning av Paganinis ”24 Capricci” är skamlöst subjektiv. Han söker bristningsgränsen för sin tekniska förmåga.
Inget inom musiken är så förförande och samtidigt så misstänkligjort och föraktat som det virtuosa. En unikt västerländsk motsättning som uppstod under 1800-talet då musik kom att betraktas som konst. På ena sidan fanns tonsättare som Rickard Wagner som menade att det virtuosa stod för ett slags ytlighet och att musikern skulle underordna sig musiken, själva konstverket. På andra sidan fannns bland andra seklets mest karismatiske pianist, tonsättaren Franz Liszt, för vilken virtuositeten inte bara var en oundgänglig del av musiken utan en nyckel till nyskapande och experiment. Ungefär som för Jimi Hendrix när han sprängde ramarna för rockmusiken med en ny gitarrteknik i slutet av 1960-talet.
I dag ser vi ett märkbart uppsving för det virtuosa genom Youtube som lockar miljontals besökare till de mest osannolikt skickliga musikerfenomen. Och samtidigt en renässans för tidernas kanske främste violinist Niccolò Paganini (1782–1840). En exempellöst hyllad men också utstött häxmästare på sitt instrument som efter en av sina många chockerande konserter runt Europa fick en ung Franz Liszt att utbrista: ”Vilken man, vilken violin, vilken artist! Vilket lidande, vilket elände, vilken plåga finns inte i dessa fyra strängar!” Och pianisten och tonsättaren Fanny Mendelssohn att minnas: ”En man med en apas rörelser och en seriemördares utstrålning.”
Paganinis främsta verk är hans ”24 Capricci” komponerade kring åren 1805 till 1810 och som fortfarande räknas som det mest utmanande som skrivits för soloviolin. Med klangeffekter som bara kan jämföras med den nutida konstmusikens mest galet visionära.
Klassikern bland inspelningar är Itzhak Perlmans (EMI) från 1972 som nu på kort tid fått konkurrens av James Ehnes (Onyx), Tanja Becker-Bender (Hyperion) och Thomas Zehetmair (ECM). Av dessa är Zehetmairs den i särklass intressantaste. Inte bara för att han är den ojämförligt mest betydande artisten utan för att han närmar sig Paganinis musik från två håll: från det rent musikantiska och från den nutida konstmusikens perspektiv. Som vore dessa ”24 Capricci” en rent experimentell musik men med ett lod rätt ner i århundraden av folkmusik och populärmusik.
Av Itzhak Perlmans bländande objektiva spelideal finns nu inget kvar. Zehetmair är skamlöst subjektiv och söker bristningsgränsen för sin föreställningsförmåga och sin tekniska skicklighet. Verkar inte alls rädas cirkusfaktorn, utan kastar sig ut med en slängighet som närmar sig improviserandets frihet. Och får fram en magiskt ombytlig klangvärld aldrig tidigare hörd på violin. Att han dessutom spelat in denna ”djävulens musik” isolerad i ett vintrigt österrikiskt kloster gör det bara ännu bättre.
Bästa spår: Capricci nr 6 och nr 9