Det har talats mycket om den isländska vulkanen Grímsvötn på sistone, när det vi borde prata om är dess skånske motsvarighet – Timbuktu. På sitt åttonde soloalbum ”Sagolandet” spottar han brinnande lava som om domedagen väntade runt hörnet och det var hans livs sista konsert. Det här är ljudet av en man som genomlevt det mesta och kommit ut på andra sidan. Det här är en skiva där man har ständig beslutsångest eftersom man vill lyssna på alla låtar samtidigt. Det här är festen där den fenomenala soulskåningen Albin Gromer får gnistra för den stora massan och Tingsek tar fram sin inre D’Angelo.

Vissa trångsynta hiphopmoderater har länge sett med oblida ögon på Timbuktus eklektiska genreexperimenterande, men är det någon som är riktig hiphop är det denna Skånes André 3000. I det latin-romska swingmiraklet ”Dödsdansen” exploderar han i kritik och självkritik vid klippans kant, för att sedan låta Mats Nileskär besvara talibankritiken över ett effektivt dubstep-crescendo.

Bikten börjar redan i inledningsspåret ”Allsång på gränsen”, där han berättar om familjetragedier, inbrottsförsök och avgörande livsval över olycksbådande tangobeats, och kulminerar i det avslutande Jan Johanssson-doftande kammarstycket ”Dansa” som till och med fått min bästa vän – tidigare rätt oimponerad av Timbuktu – att gråta.

Om uppgörelsen med ett svekfullt ex är otvetydig i den Oskar Linnros-producerade P3-hitten ”Resten av ditt liv” (”Hoppas att din utförsäkring går snabbt. Att de skriver idiot i ditt pass”) är relationen till Malmö desto mer komplicerad. Inte bara på grund av enstaka rötägg som kommer fram och säger otrevliga saker, utan lika mycket för den växande kylan. ”Marcus i New York ringer och undrar vad som händer. I Carl Bildts Sverige har fan trottoaren tänder”, konstaterar Timbuktu när han inte mår illa av att se Skavlan mysa med de norska Sverigedemokraternas (Fremskrittspartiets) före detta ordförande Carl I Hagen. Ändå kan han inte förmå sig att flytta. Malmö må ha blivit kallare men är fortfarande hemma – och varmare än många andra svenska städer.

Det finns flera anledningar till att ”Sagolandet” kommer att höras överallt i sommar. Lika mycket som ett perfekt festsoundtrack är albumet en intressant självrannsakelse med texter som förtjänar att skärskådas – och inte minst – en motivationshöjare av rang. Alla låtar sjuder av livskraft och sisu. Den som har en tuff tenta, jobbintervju eller kärleksförklaring framför sig, kommer garanterat att hitta ny kraft i rader som ”Ett krokben, spöregn, uppförsbacke hela dan. Ingenting enkelt är värt nåt”.

Timbuktu är inte bara en nationalklenod, utan något så ovanligt som en artist som låter minst lika bra efter femton år i gemet som på debuten. ”Sagolandet” är, med hans egna ord: ”ett långt ’mea culpa’”, där han blottar allt med ett rasande flow och stolt står kvar utan att vika en tum. Det är värt all respekt i en tid där så få offentliga personer vågar erkänna sina klavertramp.

Bästa spår: ”Dödsdansen”