Jag är korkad nog att jämföra allt Tom Waits gör med debuten ”Closing time” från 1973 denna redan då märkligt anakronistiska och romantiska nattmusikskiva. Jag betraktar den – troligen helt felaktigt – som ett verk skapat av den autentiska, oförstörda Waits, ännu inte självmedveten och konceptualiserad. Det är givetvis en helt värdelös utgångpunkt. Det gör acceptansen för hans övriga skapande totalt omöjlig.

För faktum är ju att han redan vid inspelningen av liveskivan ”Nighthawks at the diner” 1975 rosslar som en åttioåring. Han var vid tillfället tjugosex. Och tio år efter den finstämda debuten brakade det verkligen till. Det är svårt för någon att glömma första gången man hörde ”Swordfishtrombones”, detta helt egna musikaliska universum, dessa helt egna ljud – det liknade ingenting annat.

”Swordfishtrombones” var också skivan då Waits tog kontrollen över sin egen karriär, producerade själv och mejslade fram den kufiska persona han sedan dess hållit fast vid. Så långt är jag med. Ja, faktiskt i några år till. Det var nog först framme vid ”Bone machine” jag slutgiltigt började betrakta Tom Waits som något slags performanceartist snarare än musiker.

Jag har problem med det där. Att så lite i Tom Waits artistiska gärning numera tycks handla om musik. Han pratar inte gärna om den i intervjuer (som att ta hand om disken efter en fest, säger han till New York Times) och hans fru, Kathleen Brennan, som sedan länge skriver de flesta av hans texter och agerar medproducent, är inte tillgänglig alls. I stället får journalister som vill träffa honom åka till en underlig truckstop i Petaluma och lyssna på när han pratar med loppor och ljuger ihop nya anekdoter från sitt låtsasliv. Han gör sin roll, både på och utanför scenen. Vem han verkligen är finns det få som vet något om.

Det är bara att acceptera att Tom Waits och hans musik är fullständiga fabrikationer. Och gör man det – alltså underkastar sig idén att populärmusik i detta fall är fiktion och inte har med biografisk äkthet att göra – ja då går det att uppskatta nya skivan ”Bad as me” ungefär på samma sätt som en skruvad teaterpjäs.

”Bad as me”, första riktiga skivan sedan 2004, brakar loss med låten ”Chicago”, ett ångtåg på väg mot industristaden i norr. Ett riktigt snyggt låtbygge med en gitarrinsats från Keith Richards som många Stones-låtar hade varit behjälpta av. Sedan följer ”Raised right men”, en stånkande, bufflig historia med ett persongalleri värdigt en gangsterfilm. Sedan sänker han tempot i ”Get lost”, som faktiskt är den skitigaste rockabilly som någonsin skapats.

Om inte annat måste man beundra Tom Waits för den enorma energi han lyckas förmedla. Det är allt annat än såsigt, även om det finns ett nytt spår av minimalism i vissa arrangemang som jag gillar. Det finns flera höjdpunkter här, och även om inga av dem egentligen matchar mina förryckta förväntningar uppskattar jag hur mycket han tycks älska när det svänger. Och hur genialt han lyckats hitta de mest vansinniga groove bland plåtburkarna och de konstfärdigt ostämda gitarrerna.

Bästa spår: ”Pay me”