En del kritiker anser att gitarrfenomenet Tommy Emmanuels blixtrande spelteknik urlakar själva musiken, jag tror att det mer handlar om hans genuina svennighet. Hur han väljer samma sorts uttjatade låtar som Robert Wells eller Eva Cassidy, och spelar dem så melodiskt blankpolerat trots sin ofattbara fingerfärdighet.
Den problematiken är aktuell även på hans första julskiva. Faktiskt önskar jag att han visade upp ett större ego, eftersom det mesta blir bättre ju färre medmusiker han har. Som gitarrsnitsare i ett band är han ordinär, det är i kampen mot omöjliga förutsättningar han växer. Skarpast blir det när han mer eller mindre ensam lyckas skapa musik som låter så självklar att man glömmer hur skicklig han är. Och i stället börjar klaga på de säckiga låtvalen.
Bästa spår: ”Jingle bells”