Wanda Jackson var aldrig en av de största. Nu är hon en av de äldsta. Få av de andra rock’n’roll-originalen från 50-talet rör fortfarande på sig, Wanda Jackson låter fortfarande som om hon stod på tillväxt. Inte riktigt framme än, men ett löfte.

I mina öron är hon som svartpeppar. Ettrig och utan stort djup, men med massor av fräschör och energi. Likt många andra av sin generations stjärnor har hon aldrig satsat på låtskrivande, dessutom har hon en i ärlighetens namn rätt begränsad röst.

Nu har hon fått otippad hjälp av Jack White, den hyperaktive mannen bakom The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather – samt inte minst Loretta Lynns fenomenala comebackplatta ”Van Lear Rose”. Som redan är snart sju år gammal.

Kanske blir den Loretta Lynns sista album, kanske blir detta den nu sjuttiotreåriga Wanda Jacksons sista. Men Jack White har oavsett vilket lagt ännu en triumf till sina tidigare.

Framför allt har han öppnat upp Wanda Jackson mot genrer hon knappt varit i närheten av tidigare. Mestadels mot uråldrigheter, som The Andrews Sisters chartercalypso i ”Rum and Coca-cola”, Kitty Wells frälsarcountry i ”Dust on the bible” och Elvis Presleys liderliga blues i ”Like a baby”. Den senare blir lite extra pikant eftersom hon faktiskt hade en liten romans med Elvis när de båda var unga.

Men framför allt sjunger hon den avsevärt yngre Amy Winehouses ”You know I’m no good” med ett enastående eftertryck, och det är väl ingen avancerad gissning att Wanda Jackson inte kände till den så noga innan Jack White föreslog den. Men som hon gör den! Kunde hon få sådant originalmaterial levererat vore karriären raskt restaurerad.

Och jag undrar om man inte ska se det här som Jack Whites platta lika mycket som Wanda Jacksons. Hans sätt att hitta rätt koncept åt rätt artister är verkligen imponerande, samma sak med hans lyhördhet inför vem han borde jobba med. Begriper vi européer ens hur obskyr rock’n’roll-klassikern ”Shakin’ all over” är på andra sidan Atlanten?

Som producent får han nu stöka med Wanda Jackson som han vill, och många av arrangemangen måste vara ett resultat av hans envisa övertalning. Hans egen förtjusning i skräniga gitarrsolon tillåts ta sin plats, samtidigt som Harlan Howards ”Busted” får sitt yvigt storbandiga burlesk-komp och Hank Williams ”Blue yodel #6” hålls nogsamt i strama tyglar. Hela tiden medvetet och genomtänkt.

Ja, jag finner mig i låt efter låt reflektera att det här nog faktiskt är lite bättre än vad Wanda Jackson till vardags förmår. Eller har brukat prestera tidigare. Att hon kanske aldrig har blivit bättre presenterad än just här. Där hon släpigt och snäsigt får framföra en låt från Bob Dylans senaste album (”Thunder on the mountain”) så att den framstår som en klassiker från för jättelänge sen. Lite som Rick Rubin lyckades med Johnny Cash. Värdigare sorti i artistkarriären kunde hon knappast göra. Och Jack White själv är bara trettiofem, vänta er allt av honom!