Minns någon Adorable? Ett långluggat, svartsynt och rätt pretentiöst popband från tidigt nittiotal som alltid hävdade att ingen bra musik hade gjorts före 1980 och som ganska rättmätigt hajpades av den brittiska musikpressen för sina första singlar. Femton år senare befinner sig White Lies i precis samma svartsynhet och samma hajp. Förutom att hajpen denna gång inte är rättmätig.
White Lies dyker ned i tonårsångestens allra djupaste vatten och kommer upp med ett par minnesvärda starka låtar, främst ”Death” och ”E.S.T.”. Men oftare fastnar influenserna från Joy Division och åttiotalets mörkaste synthpop i en produktion som gör att all den unga naiva desperationen och energin slipas bort i stället för att lyftas fram.