Wildbirds & Peacedrums tredje album ”Rivers” är storslaget. I sångerskan Mariam Wallentins röst kan man höra sound både från Patti Smith och PJ Harvey.
För en del artister skulle det vara begränsande att plötsligt få en genrebestämning att förhålla sig till. För andra är det en sporre att gå vidare och så har det varit för Wildbirds & Peacedrums. Göteborgsduon tilldelades Rikskonserters utmärkelse ”Jazz i Sverige” 2008 men nya albumet ”Rivers” för sällan tankarna till en genre utan snarare till nyfikenhet.
Deras musik har ju heller aldrig varit jazz i traditionell mening – inte ens postjazz, om man då tänker på popbandslika grupper som Portico Quartet och Polar Bear. Att duon ändå hör hit handlar snarare om att de hämtar det improvisatoriska draget och energiflödet från jazzen, samtidigt som genrens gränsdragningar med tiden blivit mindre snäva.
Wildbirds & Peacedrums säregna sound har jämförts med alltifrån slavarnas sång på bomullsfälten till freakfolk och punk. Tre år gamla debutalbumet ”Heartcore” handlade om besjälad bluesrock av det primitivistiska slaget; skir, spirituell och skitig på samma gång. Uppföljaren ”The snake” presenterade en lite fylligare ljudbild men med samma suggestiva underton.
I sångerskan Mariam Wallentins lika mjuka som kraftfulla ton bor ekon av både jazzlegender och råare röster som Patti Smith eller PJ Harvey, men uttrycket är ändå helt hennes eget. Och om tidigare skivor experimenterat med begränsningarna och möjligheterna hos trummor och sång, utforskar tredje albumet ”Rivers” den mänskliga rösten i allmänhet. Åtminstone de första fem spåren, inspelade i en kyrka i Reykjavik tillsammans med kammarkören Schola Cantorum som också medverkade på Björks vokalalbum ”Medúlla”.
Den isländska cellisten Hildur Guðnadóttir har hjälpt till med körararrangemangen och resultatet är lika storslaget som subtilt. Å ena sidan spirituell jazzpop, där känslorna verkligen blöder. Å andra sidan ett lika modernt som uråldrigt sound i skarven mellan religiös minimalism och en mer profan nordisk körklang.
Men så halvvägs sker ett musikaliskt väderomslag när Mariam Wallentin och Andreas Werliin åter lämnas ensamma med sina respektive instrument. För ”Rivers” består egentligen av två delar – ”Retina” och ”Iris” – tidigare utgivna på var sin vinyl-ep. Låtarna på fullängdaren förenas genom vattnets tematik men materialet på ”Iris” har vuxit fram ur ett mer avskalat klimat, där hoppfullheten formas till en våg med österländska klanger i ”The wave” eller färgas av stillsamma calypsostänk i ”The drop”.
Wildbirds & Peacedrums flyter hela tiden framåt på viljan att ta det musikaliska uttrycket någon annanstans. De skalar av lager för lager tills bara världens egna hjärtslag återstår och fyller hålen med något nytt. Som på spåret ”Tiny holes in this world”, där släpig trumpuls vackert möter körens sirlighet. Ändå kan man någon gång sakna lite av den där skogstokiga dynamiken från föregående skivor. Fast det ligger förstås i förändringens natur.
Bästa spår: ”Bleed like there was no other flood”, ”The drop”.