"Young Marble Giants är en reaktion mot allt som är framgångsrikt i dag." Så sa Stuart Moxham 1980 och inget yttrande om gruppen har blivit mer citerat. Ändå känns det inte utslitet, mer som en saklig beskrivning - helt oavsett det faktum att gruppens enda album från samma år faktiskt blev en hygglig försäljningsframgång.
På samma sätt kan man konstatera att outsiderpositionen är lika stark fortfarande, när gruppens samlade skivproduktion nu återutges på två inte ens fullpackade cd-skivor. Trots att det har skrivits oräkneliga hyllningsartiklar om dem, trots att indiehjältar som Kurt Cobain, R.E.M. och Stereolab har nämnt dem bland sina absoluta favoritband, trots att Belle & Sebastian, The Magnetic Fields och Hole har spelat in coverversioner, trots att man kan hävda att de numera ingår i den etablerade kanon för brittisk indie (eller postpunk eller twee, för den som föredrar det) och därmed faktiskt är svåra att undgå för den som intresserar sig på allvar för sådant.
I någon mån har det att göra med det faktum att gruppen bara fanns i två år och gav ut en enda lp, en singel och en ep. Tio år senare kom en samling av demolåtar, den ingår också i den aktuella dubbel-cd:n tillsammans med en uddalåt från den samlingsskiva med walesiska småband där Young Marble Giants begick sin skivdebut. För den ytterligt intresserade finns dessutom en importversion med en tredje cd, som innehåller fem låtar från en "Peel session" åt BBC 1980 - låtar som finns i studioversioner på de andra skivorna, men sådana här utgåvor är ju ofta inriktade på komplettister.
Det verkligt väsentliga är ändå musiken. Och den har knappt åldrats alls. Själv uppfattade jag "Colossal youth" som långt mer tidstypisk när jag köpte den ett par år in på 80-talet än vad jag gör när jag hör den nu, tjugofem år senare.
Jo, visst finns här likheter med samtida namn. Den trubbiga minimalismen och tendensen till tonlöshet går att relatera till Joy Division, till Gang of Four, till The Pop Group, till The Durutti Column.
Men Young Marble Giants var till skillnad från dem i första hand ett popband, helt ointresserade av rockens tyngd och kraft. Som spelade korta låtar, koncentrerade ner till sin absoluta essens. Två bröder som delade på gitarr, bas och orgel, därtill en ytterligt primitiv trummaskin samt en sångerska som sjöng så tonlöst och distanserat att det kunde ha handlat om en verfremdungseffekt à la Bertolt Brecht.
"Colossal youth" gavs ut i början av 1980, när punken fortfarande hängde kvar i luften och postpunken ännu inte hade fått sitt namn. Syntpopen och den nya brittiska hårdrocken stod i begrepp att explodera. Det var en tid för störig och extrovert musik, men Young Marble Giants satsade tvärtemot. Deras låtar är skelett, volymen på visknivå, de ekande hålrummen lika betydelsefulla som de faktiska tonerna.
Effekten är magnifik. Sällan har popmusik vibrerat av lika mycket undertryckta spänningar, sällan har icke-utlevelse och frånvändhet avsatt lika storartade vibrationer.
Nu är de återförenade, en spelning genomförd i maj och ett kommande, andra album antytt. Låt oss hoppas att de inte tar i för mycket.