Kultur & Nöje

Skogens maffia. Så tog de makten över träden

I intervjuerna till ­reportageserien ”Skogen vi ärvde” återkommer ständigt ett uttryck: ”skogs­maffian”. I dag visar Maciej Zaremba hur skogsnäringen med statens hjälp skövlar vår gemensamma resurs.

Jag har aldrig sett sådana ekar förr. Smäckra kolonner, den första grenen i höjd med hustaken på Kungsgatan, den sista högre än Katarinahissen. Här överlever ingenting som inte skjuter upp i höjd. Femtio meter höga granar och hekatomber av förspilld växtlust i deras skugga. Så ser en skog ut som ingen rört på fyra hundra år. Jag har rest i tiden. Äntligen får jag se det som medeltidens katedralbyggare såg.

Den anses vara Europas sista urskog, Bialowieza, vid Polens östra gräns. Självaste Jean-Jacques Rousseau var en gång på väg hit i sitt sökande efter det orörda, som han hoppades också var det ädla. Det var verkligen skada att han fick förhinder. Han borde ha fått se det som händer här.

Var sjunde år, ibland var åttonde, får denna urskog fnatt. Tusentals ton ollon täcker marken. Under vintern tiodubblas mängden sorkar, hasselmöss, ekorrar ... Då kommer katastrofen. För nu bär de utmattade träden knappt några ollon alls.

Så slår urskogens hjärta. En explosion av livsglädje som slutar i massaker och svältdöd. Vad nobelt hade Jean-Jacques Rousseau funnit här?

Den polska tidningen Gazeta Wyborcza har korrespondenter i sex huvudstäder och en här i urskogen. Adam Wajrak, (utnämnd av tidskriften Time till ”European hero” för sitt försvar av urskogarna) är ekolog och en berättare av Guds nåde. Hans skildringar av granborrens kärleksliv lär ha en lika stor publik som kändisreportagen. Nu skall han leda mig till själva hjärtat av urskogen, dit bara forskare får tillträde.

Det känns högtidligt. Vi smyger på en familj visenter tills vi får en lång blick av tjuren. Sedan skidar vi i vargspår och Wajrak undrar om jag har något emot att han ylar. Vargar är nyfikna, så det finns en chans att de vänder för att kolla vad det är för idiot som låtsas låta som en varg. Hans bästa bilder har kommit till på detta sätt. Nähä, kanske en annan gång. Visste jag förresten att det är vargen som är lövskogens bäste vän?

Länge har forskarna undrat varför det saknas en generation lövträd i denna urskog. Här finns urgamla ekar, men nästan ingen som är hundraårig. Först nyligen fann man förklaringen, berättar Adam Wajrak. Vid slutet av 1800-talet var vargen helt utrotad. Sambandet? Där det finns varg tillbringar rådjuren det mesta av sin tid med att vädra fara. De blir så stressade att de inte hinner tugga i sig alla lövskott.

Under återstoden av denna dag kan jag inte se en ek utan att tänka på all rådjursångest den har att tacka för sitt majestät. Bisarra tankar ...Men det är skogen själv som är vållande till min stämning. Ogenomtränglig av fallna träd, full med påminnelser om att de flesta liv är dömda på förhand. Magnifik, men på ett kusligt sätt. Inte ens Rousseau skulle lyckas finna någon harmoni i detta kaos. Om det vore min skog skulle jag städa här. Man vill inte få dödstankar redan på morgonpromenaden.

Jag reste hit för en lektion i skogskunskap, och jag lämnar Bialowieza med en kulturinsikt. Vad vår skogslängtan än står efter, inte är det det ursprungliga. De skogar som människan finner sköna är sådana som hon själv skulpterat: naggade av jordbruket, plockade på spisveden, brända av finnarna, betade av tamboskapen, skyddade av folktron och av fogdens svärd. Därför är det som nu händer med Sveriges landskap så dramatiskt.

Skogsexperter som hävdar att det är omöjligt att tala om landskapets skönhet borde studera telefonkatalogen. Tusentals Björklund, några hundra Tallgren, endast en Granbarr. (Vilken som för att understryka det aparta i sitt namn kallar sig Tallekotte i förnamn.)

Folk visste vad de gjorde när de tog sig namn. Man kunde säga att de lydde sin natur. Människan är nog inte skapt för att leva instängd i granskog som loppan i en päls. Liknelsen stod att läsa i Östersunds-Posten häromåret. Också rubriken vittnade om desperation: ”Är det vårt öde att drunkna i granplantager?”

Liknande nödrop har nu hörts i sextio år. På 60-talet skrev skogsprofessor Lars-Gunnar Rommel att Sverige höll på att bli ”ett främmande land för svenska sinnen”. För att förtydliga bifogade han Edward Berghs klassiska ”Sommarlandskap” där lövträden målats över med gran och tall i täta rader.

Femtio år senare ser det mesta av landskapet ut som på Rommels fantombild. Och mycket riktigt, svenska sinnen vill inte finna sig till rätta. Man kunde lätt fylla en antologi med klagan över barrigheten. ”Spikmatta” (Ehrensvärd), ”likvaka” (Vennberg). Till och med Harry Martinson, som ridderligt tog granen i försvar, kunde få återfall. Han kunde se björken i ansiktet, skrev han, men inte granskogen, som var ”en Martin Luther i miljonupplaga”. En sådan barrantologi skulle vara rik på liknelser från dödsriket. Som om det lövlösa stod för det livlösa.

”Skönheten sitter i betraktarens öga”, fick de klagande till svar från skogsbolag och myndigheter. Ånej, den sitter djupare än så. Sjuklingar tillfrisknar snabbare om de ser träd utanför fönstret. Men det skall helst vara löv på kvisten. I psykologiska experiment väljer barn från de mest skilda kulturer savannen som den plats där de vill leka. Det verkar som om arten Homo är kulturgenetiskt beroende av löv och öppna landskap. Det är akacia, Ask och Embla som är vår biotop. Att leva uti barren är ganska nytt för människan; svenskar är bland de första som får pröva på.

Ingen kan påstå att vi anmälde oss frivilligt. Vi sökte inte barret, det kom över oss. Samma år som det judiska folket frigavs från Babylon drabbades Norden av en fimbulvinter. Det lär ha varit vulkanen Krakatau som år 536 före Kristus spytt ut så mycket aska att det räckte för klimatförändring. Den förste att dra nytta av eländet var granen. Den vill ha det kallt och ­regnigt, som det var i öde Norrland. Nu drar den söderut. Vid Jesu födelse är den i Värmland. När vandalerna nått till Rom intar den Huskvarna. Vid tiden för reformationen står den vid Kalmars portar.

Det svindlar när man inser hur nyligen detta hände. I folksångerna lövas ännu skogen när våren bryter in. Det nordiska vemodet, vad är dess föremål? Det sägs att melankoli är saknaden efter någonting som man inte längre minns.

Jag tror att man behöver detta perspektiv för att inse det hisnande i fortsättningen. Man kan förvisso inte säga att riksdagen beslutade att avlöva Sveriges skogar. Men det blev innebörden i räckan av påbud, förbud och subventioner som successivt infördes efter kriget: Du får bidrag om du hugger ned asp och rönn och sätter gran på ängen, men ve dig om du planterar björk. Och här är dunken med avlövningsmedlet, utprövat i Vietnam, du får den nästan gratis.

Effekten blev dramatisk. Under loppet av fyrtio år ersattes två miljoner hektar öppen mark, aspdungar och hagar, en yta som två gånger Skåne, med barråkrar. Landskapsomvandling i realtid. Det är svårt att fatta, men inte sedan Gustav Vasa har vi haft så mycket skog – men så olik den tidens: barrig, ung och enahanda. 92 procent av all skog i Sverige har redan varit ett kalhygge.

Hur blev detta möjligt i en kultur så fäst vid sin natur? Det finns verkligen skäl att undra. Går man i pressarkiven dånar det av protester. De folkkäraste bland författare som Sara Lidman och Astrid Lindgren skriker sig nästan hesa, men förgäves. Varför lyckades opinionen få stopp på vandaliseringen av städerna – men inte av naturen?

När invånarna i Storfors försökte rädda sin trollskog undan Bergvik Skog (DN 30/4) upptäckte de att när det kom till trädfällning inträdde plötsligt ett undantagstillstånd. Miljölagar upphörde att gälla, beslut kunde inte överklagas, skogsmyndigheten vände ryggen till. Som vore skogsindustrin ett slags frälse, ett stånd ovanför lagen.

Det finns ett ord för detta. Det dyker upp förr eller senare i mina intervjuer: ”skogsmaffian”. Akademiker säger hellre ”det skogsindustriella komplexet”, men menar samma sak. Nämligen att skogsnäringen har lyckats med att snärja svenska beslutsfattare på ett liknande sätt som vapenindustrin omtöcknat de amerikanska. Vilket förklarar varför det är lika svårt att få bukt med kalhyggen som med amerikanska vapen­lagar. Det finns fler likheter. I bägge fallen påstår sig industrin i fråga representera ett omistligt nationellt intresse.

För att ingen direktör skall känna sig förknippad med gorillor i konfektionskostym skall jag förtydliga vad svenskar menar med skogsmaffia: ett särintresse som medelst propaganda, dolda påtryckningar, korruption och förtäckta hot skaffat sig företrädesrätt till en resurs som är gemensam.

Hot, låter det väl grovt? Säg mig en stock­holmare som inte vågar klaga på sophämt­ningen av rädsla för att mista barnens dagisplats. Men jägare i Norrbotten vågar inte stå på en namnlista mot Sveaskogs kalhyggen. För då kan det hända att statliga Sveaskog inte förlänger jaktarrendet.

I april förra året skrev personalen på skogsstyrelsen i Dalarna ett brev till sin general­direktör Monika Stridsman. De ville veta varför hon hindrar dem från att göra det de skall. I åratal har de inventerat hyggena i sin trakt (det kallas polytax). Nu fanns resultaten. Varannan avverkning (47 procent) borde ha blivit underkänd. Det var betydligt fler än tolv år tidigare. Allt från skyddsvärda skogar som borde ha bevarats till vattenfyllda maskinspår, breda som kanotleder. Men just som de skulle publicera resultaten fick de order från högsta ort att låta bli.

”Stämmer det att det räckte med ett telefonsamtal från ett större skogsföretag för att myndigheten skall hålla tyst? Vi hoppas att det finns en förklaring, för så illa kan det väl inte vara?”

Just så illa var det. (Tack, Ola Sandstig och ”Kaliber” i P 1 för avslöjandet.) Det räckte med en signal från en direktör Holmgren på Stora Enso för att Skogsstyrelsen skulle mörklägga sina egna rön. Men det kanske mest intressanta var motiveringen. Det är viktigare att diskutera förbättringar än att publicera siffror, förklarade Monika Stridsman. Offentliggörandet kunde störa den förtroendefulla dialogen som myndigheten har med skogsnäringen.

Det är det speciella med skogsbruket. Inom alla andra branscher utövar myndigheter sin tillsyn genom kontroller, regler och sanktioner. För skogsnäringen anses det räcka med kvartssamtal. Ja, bokstavligen:

”Bäste herr Trafikant,

Vi har uppmärksammat att er bil sedan en vecka stått parkerad på ett övergångsställe på Strandvägen. Emellertid framgår det av (här lagrummet) att så får man inte stå. Vi ser fram emot en dialog med er så snart som möjligt angående vilka åtgärder ni tänker vidta med anledning av denna upplysning. Med vänlig hälsning Trafikkontoret.”

Så kan det låta när Skogsstyrelsen säger till på skarpen mot ett skogsbolag. Formuleringarna härmar ett brev från Skogsstyrelsen till Holmen skog i Örnsköldsvik (Dnr 2011/5312) och saken gäller att bolaget hugger ned vid stränder och holmar samt på myrar. Vilket man inte får, enligt § 30 skogsvårdslagen.

Skogsstyrelsen har utvecklat en egen rätts­kultur, skriver juridikprofessor Jan Darpö i Uppsala. Myndighetens lagtolkningar är ”direkt stötande mot den allmänna rättsuppfattningen”. Exempelvis menar styrelsen att om skogsägaren sparat träden mot en bäck (vilket man skall göra), så kan man inte längre kräva att han skall reparera stigar han kört sönder. Varför inte det? Jo, träden mot bäcken har liksom ”konsumerat” den hänsyn man kan begära. Hänger ni med? Om jag avstår från att köra rattfull är det för mycket att begära att jag dessutom skall hålla hastigheten. Synsättet bryter mot principen att den som orsakar skador i naturen skall stå för återställningen, dundrar Jan Darpö. Men ingen verkar bry sig.

En skogskonsulent i Dalarna berättar att i hans trakt har skogsägarna blivit så vana vid Skogsstyrelsens undergivenhet att de blir kränkta när myndigheten råkar ställa krav av något slag. De känner sig utpekade. Inte undra på. Förra året var det bara vid ett par tillfällen (på 1 400 hyggen), som Skogsstyrelsen i Dalarna hade en bindande synpunkt på en avverkning.

Statsvetarna kommer kanske en dag att förklara hur det gick till när skogsbranschen fick sina privilegier. Här en kvalificerad gissning.

I maj 1983 tågar 8 000 bönder till Växjös folkets park under ilskna talkörer. ”Dra åt skogen, Fjante” hör till de mer hovsamma. (Han hette Svante i förnamn, jordbruksministern Lundkvist.) Liknande scener utspelar sig på många platser denna vår. Av det faktum att demonst­ranter bär på yxor kunde man dra slutsatsen att de vill hugga något. Men är rakt tvärtom. De vägrar delta i skogsskövlingen.

1983-års bondetåg är märkligt frånvarande i skogspolitiska hävder. Kanske stör bilden av upprörda lantmän under Brantings byst den gängse rollfördelningen. Den här gången gällde det en lag som tvingade skogsbönder (men inte skogsbolagen) att varje år avverka en viss andel av deras skog. Skälet? Skogsindustrin önskade mer råvara.

En tvångslag av det här slaget hade varit otänkbar inom någon annan näring. Eller? ”Nu skall vi hämta dina mjölkkor, bonde. Sorry, men köttfärsbranschen ropar på råvara.”

”Krossa det skogsindustriella komplexet!” stod det i denna tidning den 25 augusti 1985. Det var inget rödskägg utan skogsprofessorn Erik Wirén som menade att staten höll på att förvandla Sverige till en koloni åt skogsbolagen. Samma sak uttrycktes mer exakt av forskarna Bo Andersson och Björn Sundell: det pågick en gigantisk överföring av förmögenhet från de små skogsbrukarna till skogsindustrin. ”Varför skall skogsägarna subventionera skogsindustrin med 20–40 miljarder?”

Kallhyggesvägraren Harald Holmberg minns att ”våra långhåriga tänkare” (han menar den tidens vänster) hamnade den gången på skövlarnas sida. ”Det lät ju rätt för dem att äganderätten skulle klämmas åt. Och det fanns flera skäl att trampa på landbygden. Om jag tvangs kalhugga min skog och fick knappt betalt för den, så skulle industrin få den billigt och det skulle bli arbetstillfällen.”

Det är lärorikt att läsa klippen från 70- och 80-talet. Man förstår bättre varför Sara Lidman var en ropande röst i öknen. Skogsindustrin låter som om den ägde Sverige, all skog i landet skall stå till dess förfogande. Man tycker att ett så fräckt anspråk skulle ha avfärdats som simpel egennytta. Det blir tvärtom. Det upphöjs till välfärdspolitik, nästan en jämlikhetsreform.

Arbetarrörelsen hyser nämligen samma åsikt. Det huggs för litet, vilket beror på överdrivna hänsyn till naturen och till de 300 000 enskilda ägare som av någon anledning vill ha skogen kvar. Under 70- och 80-talet uppvaktar Skogs- och träarbetarfacket partivännerna i Kanslihuset med lagförslag som går längre än vad arbetsgivarna vågat föreslå. För Sveriges bästa borde inget träd få bli äldre än hundra år. Man kräver färre naturhänsyn, större kalhyggen, rätt att avverka mycket unga och mycket gamla träd – men framför allt: tvångsåtgärder mot enskilda ägare som håller på sin skog. De framställs som osolidariska, närmast parasiter, ett hot mot sysselsättningen och välfärden.

De som varit med på den tiden vet att det inte var fråga om någon äkta arbetaropinion. Det ser förvisso ut som om skogshuggaren i Lycksele kräver att staten skall ta svågerns skog, så han får lön för att ödelägga den för kapitalets räkning. Och köpa sig ett nytt kylskåp, kantänka. Men det är ingen rättvisande bild. Det var korporativismens tidevarv, en tid av kidnappade opinioner.

”Skogsmaffian” har givetvis en äldre förhistoria. Men jag tror att det var under rekordåren, när arbete, stat och skogsbolag marscherade i armkrok som den fick sina privilegier. Kulmen måste ha inträffat kring 1984. Statliga Domänverket vill hugga urskog i Lapplandsfjällen. Gör inte det, skriver riksrevisorerna, det blir förlust för statskassan. Häftiga protester från samer, skogsforskare och naturvårdare. De här skogarna kommer aldrig upp igen! Kanske inte, svarar Domänverket, men sysselsättningen går i första hand. Dessutom lider näringen av virkesbrist. Så det blev skattesubventionerad naturskövling – en god affär för massaindustrin.

Virkesbrist ... inget enskilt ord har gjort svensk natur en större skada. Det har aldrig rått virkesbrist i Sverige. ”Virkesbrist” är ett övertalningsord. Om vi använde det i den mening skogsindustrin önskar skulle vi lida ständig tomatbrist, eftersom en del tomater importeras till världsmarknadspris. Skogsindustrierna är den enda bransch som ylar om brist och nöd var gång de skall betala skäligt för råvaran. Så var gång ni hör att virkesbristen hotar vår välfärd betyder det att SCA och Stora Enso inte förmått svenskar att sälja nog med skog till underpris. De vill att staten skall ingripa.

Det tragiska för skogens del är att staten gör det. Kalhyggena är en del av detta drama, liksom skottpengarna på lövträd på 1970-talet, liksom den arrogans med vilken skogsbolag kan behandla medborgare som bönar om att få ha svampskogen vid samhället kvar.

Jag påminner om detta för att belysa paradoxen. Det är inte den förkättrade marknaden, i vart fall inte ensam, som driver fram kalhyggen och granåkrar. På en sund marknad mals inte en 200-årig tall som skuggar vandringsleden till toapapper.

Hur har skogsnäringen lyckats behålla sina privilegier från rekordårens tid – när nästan allt som den gången legitimerade privilegierna är historia? Inget parti kräver numera att skogsbönderna och landskapet skall subventionera massaindustrin. (Eller tycker Centern det? Sjung ut, i så fall.) Näringens bidrag till sysselsättningen är en tredjedel av vad det var den gången. Numera ser ingen fackförening naturen som blott råvara. Miljön är på allas läppar, kalhyggena skrämmer bort turister och skämmer Sveriges rykte. Används numera i Kanada som avskräckande exempel på skogsbruk, berättade professor Christian Messier från Quebec på ett seminarium förra året.

”Skogsmaffian”, säger mina sägesmän och pekar mot Jönköping. Där har Skogsstyrelsen numera sitt säte. Skogsstyrelsen avgör ensam hur halva Sverige skall se ut om hundra år. Märkligt bara detta: att så fort det gäller skogsavverkning och nyplantering har inte ens Naturvårdsverket någon talan. Men då vimlar det förstås av företrädare för allmänintresset i Skogsstyrelsens ledning?

Inte en enda. Ingen folkvald, naturvårdare, landskapsarkitekt eller oberoende forskare. Skogsstyrelsen ledning, utsedd av minister Eskil Erlandsson, består av branschfolk: lobbyister, före detta chefer inom skogsnäringen, till och med aktieägare i de skogsbolag som myndigheten skall ha tillsyn över. Om man bara såg titlarna skulle man tro att det var en bolagsledning, aldrig en statlig myndighet.

Det må vara att Anders Borg är den minister som syns mest för ögonblicket. Med det är frukterna av Eskil Erlandssons små pm som kommer att synas på vykorten som våra barnbarn postar.

”Skogsstyrelsen har vuxit ihop med skogsnäringen på ett sätt som vore otänkbart i en annan sektor”, säger en skogskonsulent i västra Sverige. ”Bokstavligen. På många orter delade vi till och med lokal.” Vill jag ha handfasta bevis för symbiosen, borde jag granska hur Skogsstyrelsen hanterar jäv.

Jag väljer ut ett av myndighetens hundra lokalkontor. Här ansöker Mellanskog om att få kalhugga tio hektar svårföryngrad skog på Gotland. Redan tre dagar senare är det beviljat av en skogskonsulent som är gift med chefen för Mellanskog på Gotland. (Dnr 2008/19). Det verkar inte vara något olycksfall: samma tjänsteman har godkänt ytterligare sex tillstånd för makens företag.

Skogsstyrelsens distriktschef på Gotland, Jonas Löfstedt, förstår inte min förundran. Vaddå jäv? Så har man gjort i många år. Han ser inget olämpligt i att makan beviljar tillstånd för ett skogsbolag som maken basar för. Ser jag kanske mannens namn på ansökningarna? Nej, just det. Man är noga med att det alltid är någon annan på Mellanskog som skriver under.

Och då är det inte jäv längre, menar han? ”Nej, det är den bedömningen som vi har gjort.”

”Där ser du”, säger källan. ”Och det har ändå blivit bättre. Till nyligen ansågs det okej att fara ut på bjudjakt med skogsbolagen. På arbetstid! Det blev ett stort missnöje när han Enander satte stopp för sådant.”

Göran Enander utnämndes 2003, avsattes fem år senare. Enander undrar om han var den förste generaldirektör som tackade nej till företagens laxpremiärer eller betalade för sig på lyxkrogen. Det verkade så på reaktionerna. Alldeles särskilt minns han en replik på ett möte med skogsnäringens alla direktörer. ”Vi hade publicerat en rapport som visade att alldeles för många hyggen inte levde upp till lagens krav. Då fick jag höra från församlingen: ’Vi känner inte igen vår myndighet.’ ”

”Vår myndighet.” Göran Enander säger till mig att uttrycket speglar en realitet. Gång på gång fick han inskärpa att Skogsstyrelsen var ett statligt verk som arbetade för medborgarnas räkning. ”Många skogskonsulenter ansåg att de arbetade på skogsnäringens uppdrag.”

När han entledigades av Eskil Erlandsson år 2008 hette det att myndigheten hade röra i ekonomin. Nog var det så. Men få betvivlar att det var skogsnäringen som avsatte honom. ”Han var inte tillräckligt produktionsinriktad, pläderade för alternativ till kalhyggen och för flera naturreservat. Och så var det detta med jägmästarna. Han hade rätt, men det togs mycket illa upp.”

Göran Enander ville ha färre jägmästare på Skogsstyrelsen. Det är lätt att förstå honom. I sammansmältningen mellan skogsnäring och myndighet är nog jägmästarekåren det segaste klistret. ”Man anmäler inte en trevlig kurskamrat för miljöbrott. Och du skall veta att inget svetsar samman människor som gemensam jakt”, förklarar en skogskonsulent.

Finns det en annan myndighet vars inspektörer delar innerliga minnen av bastubad, jaktlaget, kvällar vid brasan, nubbe och sångbok med dem som de skall inspektera? Det är emellertid realitet på Skogsstyrelsen: skogskonsulenter och cheferna på skogsbolagen har gått samma smala jägmästareutbildning, till stor del på internat.

”Du hittar inte en annan yrkeskår där folk tycker så lika. Det är nästan som en sekt”, säger skogsmästaren Martin Jentzen. Så vad tycker de om skogen?

Att den saknar andra kvaliteter än vedfabrikens och kan bara brukas på ett sätt, nämligen så som industrin vill ha den, läser jag i en artikel av jägmästaren Carl Henrik Palmér. Han beskriver en yrkeskår som verkar leva kvar i rekordåren: med tunnelseende, närmast immun mot tvivel, mot ny kunskap och andra perspektiv än produktion av bulkvara, men obrottsligt lojal med uppdraget att mata industrin med ved, allt i den goda tron att därigenom maximera vår välfärd.

Palmér hoppas att saker blivit litet annorlunda sedan han tog examen. Men han är sorgsen. 1980-talets ”horribla skogsvårdslagar”, skriver han, hade inte fått ett sådant genomslag om det i Sverige funnits en självständig och välutbildad skogsprofession.

Landsbygdsminister Eskil Erlandsson bjuder till konferens. ”Skogsriket – hur fler jobb skall skapas på landsbygden med skogen som bas”. En sakkunnig från departementet hoppas kunna exportera den svenska skogsmodellen. Kina har visat intresse.

”Kineser vill ha vår modell, hjälpe oss gud”, stönar min bänkgranne. Han äger 100 hektar skog i Värmland. Har brukat den i trettioåtta år, mest på tvärs mot skogsmodellen, vill han betona. På 70-talet vägrade han att sprida DDT på sina ägor, nu avstår han från erbjudandet att hälla ut ”bionäring”.

Vad det är? En källa på Skogsstyrelsen berättar gärna: ”Bionäring skall ge associationer till något ekologiskt. Men det är upparbetat avloppsslam, med tungmetaller och läkemedelsrester. Blivit förbjudet i jordbruket, så nu försöker man kränga skiten till skogsägarna, i stället för att dumpa det på soptippen där det hör hemma.”

Jag får en känsla av att det är en mässa jag bevittnar. Inbjudna talare från Skogsstyrelsen, departement och industri inleder på samma sätt. Man fastslår först hur livsviktig skogindustrin är för landet. Berättar sedan hur stolt man är över svenskt skogsbruk. När jag hört ”stolt” uttalas för tjugonde gången minns jag en man med flackande blick som försäkrade att han var frisk, innan man hunnit fråga hur han mådde.

Sista delen i Maciej Zarembas serie ”Skogen vi ärvde” publiceras nu på söndag den 13 maj.

Källor och referenser

Matilda Annerstedt: ”Nature and public health”, Sveriges lantbruksuniversitet, Acta Universitatis agriculturae Sueciae, 2011:98.

Johannes Ekman: ”Skogen i vårt inre”, Carlssons, 2008.

Jan Darpö: ”Yttrande över Skogsstyrelsens förslag till nya föreskrifter och allmänna råd under 30 § skogsvårdslagen”, juridiska fakulteten/Uppsala universitet 2011-03-22/JD.

Urban Emanuelsson: ”Euro­peiska kulturlandskap”, Norstedts, 2009.

Karl-Göran Enander: ”Skogsbruk på samhällets villkor”, SLU, 2007.

Jenny Jewert: ”Inte av bröd och brädor allena”, Kungl Skogs- och lantbruksakademiens Tidskrift nr 5 år 2011.

Lars Kardell: ”Svenskarna och skogen. Del 2. Från baggböleri till naturvård”, Skogsstyrelsens förlag, 2004.

Christel Kvant: ”Trädets tid”, Norstedts, 2011.

Carl Henrik Palmér: ”Reflektioner efter en halv omloppstid”, Skogsliv 1/09.

Peter Sylwan: ”Edens lustgård tur och retur”, Kungl Skogs- och lantbruksakademiens tidskrift nr 3 2008.