Ayfer är en av tolv personer som sitter samlade runt teven och följer utgången av det turkiska ödesvalet hemma hos en gemensam vän. Hon är en urban, medelålders, gift trebarnsmor jag aldrig träffat tidigare.
Ayfer förblir tyst medan de andra talar om det regerande AKP:s förkrossande seger, om rubbade maktbalanser och militära hot, xenofobisk nationalism och radikal islamism. Om öst eller väst eller kanske någonting mittemellan.
Det är därför jag hoppar till när Ayfer före en reklampaus greppar min, främlingens, hand med den akuta krampaktighet som är reserverad för den verkligt desperate.
- Hörde du vad han sa? utbrister hon och pekar mot den socialdemokratiske politikern i teverutan.
Jo, jag hörde programledaren fråga socialdemokraten:
- Alltså, kan du utveckla vad du anser om att en av dina högt uppsatta partikollegor förklarar AKP:s höga valsiffror med att medborgarna inte är tillräckligt mogna, utbildade och smarta för att veta vilka de röstat på?
- Det handlar om demokrati, svarar socialdemokraten med överlägsen stämma och spänner blicken i programledaren. Om rättvisa. Om landets framtid. Om att försvara våra sekulära principer. Folket måste lära sig det.
Programledaren stammar något ohörbart. Inga vidare följdfrågor.
Det är nu Ayfer skakar häftigt, spiller kaffet över mig och irrar med blicken som om hon hamnat i ett oigenkännligt rum varifrån ingen flykt är möjlig.
Samma Ayfer som på 1970-talet läste till läkare på universitet, får jag veta snart. Och som blev intresserad av yttrandefrihet i en tid då studentledare hängdes och stridsvagnar höll rent på gatorna. Fängslad. Våldtagen. Torterad med vardagliga, alltför vardagliga föremål hon kände igen från sitt eget hem. Gaslåga, badbalja, tändare, strömbrytare, nål. Förnedringen ersatte barndomsdrömmarna om en vit rock, stetoskop och välsignelser från folket.
Hon kom ut från fängelset. Lagom till en militärkupp och en ny tillvaro av förstörelse och död. Kollapser, tvivel, hemsökelser, paranoia, "dårhus". Men hon överlevde, tog sin läkarexamen, avancerade, gifte sig, skaffade barn, hus, yacht och sommarvilla vid Medelhavet.
Och nu: förnyat mandat för ett reformvänligt parti som vill in i EU och stärka de institutioner som kan garantera medborgarna deras rättigheter.
Så, varför väckte den välutbildade turkiske socialdemokratens djupt rotade och förutsägbara förakt för folket sådan anstöt hos Ayfer?
- Herregud, människor som han utgör det enda alternativet till AKP. Vi är inte i närheten av socialdemokratiska, liberala eller socialliberala partier av europeiskt snitt.
Hon ser sig omkring och möts av oförstående ansikten.
- Inser ni inte att demokratin aldrig kan garanteras av ett enda parti, utan av politisk mångfald.
Vädjan i hennes ansikte och röst är desperat.
- Men AKP får ju majoritet i parlamentet, det är väl... ja, mångfald, invänder en man till slut.
- Om Bertolt Brecht såg er nu skulle han vilja avskaffa folket på riktigt.
- Bertolt vem då? Vad fan har han med AK-partiet att göra?
Då hade Ayfer redan lämnat rummet.