Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Skrivdonen påverkar tankarna

Den amerikanske konstnären Jason Mecier skapade ett porträtt av datapionjären Steve Jobs med hjälp av teknologiska sopor – som delar av ett sönderslaget Macintosh-tangentbord.
Den amerikanske konstnären Jason Mecier skapade ett porträtt av datapionjären Steve Jobs med hjälp av teknologiska sopor – som delar av ett sönderslaget Macintosh-tangentbord. Foto: Splash News/Jason Mecier

Vad innebär det egentligen att vi till vardags behandlar ord på en rad olika maskiner? Pelle Snickars läser en bok om spetstekniken som förändrat den litterära kulturen.

Matthew Kirschenbaum

”Track changes. A literary history of word processing”

Harvard university press

En blinkande, hårfin markör på en vit skärm – som väntar på text. Är det inte så de flesta av oss i dag uppfattar vad det innebär att skriva? Visst använder vi fortfarande pennor, men den huvudsakliga skrivakten är sedan länge digital. I mail, sms, kommentarer och tweets, inväntar ständigt denna uppfordrande markör våra kommandon; ofta är den svart, ibland blå – eller grön, som i garanterat distraktionsfria retro-programmet WriteRoom.

Det kommer knappast som någon överraskning att filosofer, forskare och författare sedan länge intresserat sig för olika skrivteknologier. Våra skrivdon påverkar våra tankar, menade redan Nietzsche när han fingrade på sin Malling-Hansen-skrivkula. En armé behöver fler skrivmaskiner än ”medeltunga och lätta artilleripjäser”, skrev Marshall McLuhan. Skrivmaskinen ”gjuter samman svärdet och pennans funktioner”; den var därför ett medel ”att transkribera en tanke – inte uttrycka den”. Låt gå för att McLuhan själv skrev för hand; innehåll var ändå underordnat form eftersom mediet var budskapet. För en annan mediefilosof, Vilém Flusser, var den allra viktigaste upptäckten i skriftens historia när man började att bränna mjuka lertavlor med kilskrift. Resultatet var stenhårda inskriptioner – som gjorde att skrift äntligen kunde bevaras.

Från mjuk lera till mjukvara är steget nu inte så långt som man kan tro. Allt fler medieforskare har de senaste åren börjat att intressera sig för hur olika former av vardaglig mjukvara reglerar vår tillvaro. Powerpoint finns exempelvis i en miljard datorer, vilket resulterat i linjära presentationsmodeller och en sorts mallad argumentationslogik. Och de sätt som kalkylark i Excel styr vår ekonomi vågar man knappt tänka på. Men den mest centrala mjukvaran i vår samtid är ändå ordbehandlingsprogram. De är dock numera så vanliga att vi inte längre tänker på dem. Arkiv, redigera, visa, format, verktyg – alla är de uppmaningar som vi intuitivt känner igen, men inte alltid kan placera.

Om skrivmaskinen i litteraturhistorien inte sällan lyfts upp som en sorts fetisch (en Olivetti, en Remington) har det emellertid inte varit fallet med ordbehandlaren. Snarare tvärtom.

Ordbehandling är därför en intim teknologi, det menar åtminstone Matthew Kirschenbaum i sin bok, ”Track changes”. I en tid när vi (mer eller mindre varsamt) behandlar ord överallt, på en rad olika maskiner och i nya gränssnitt som Scrivener eller via kollektiv skrivprojekt på Google Docs i molnet, ja då framträder ordbehandlandets mediehistoria allt tydligare. Initialt skaffade sig folk inte personliga datorer för att spela med (de kom senare). Tanken var att använda dem för att skriva. 1981 uppskattade The Economist att en halv miljon människor redan använde ordbehandlare. Automatisering och effektivisering var kommersiella ledord, men noterbart är att IT-industrins visionärer under lång tid betraktade i princip alla ordbehandlingsprogram som nostalgiska. Ted Nelson, författare till tekno-utopiska böcker som ”Computer’s lib” och ”Literary machines” föraktade ordbehandlingsprogram eftersom de bara härmade en vanlig skrivmaskin. Datorer var ju kapabla att rendera hypertext.

Samtidigt gjorde just denna remediering av en tidigare teknologi (skrivmaskinen) ordbehandlandet populärt. Dess datalogiska grundidéer utvecklades på forskningscentrat Xerox PARC i Kalifornien, kopplade till den synnerliga kapabla datorn Alto. Den var först med ett grafiskt operativsystem, och på Alton kunde man skriva i Bravo, ett ordbehandlingsprogram som arbetade efter WYSIWYG-principen (What You See Is What You Get). Programmet återgav med andra ord textdokuments faktiska utseende på bildskärmen.

Det var på PARC som en viss Steve Jobs gjorde ett famöst studiebesök 1979 – lånade en hel del idéer – och resten är historia. Apple Macintosh från 1984 innehöll exempelvis programmet MacWrite, som dock hade en del besynnerliga begränsningar. Minneskapaciteten gjorde att man inte kunde skriva mer än åtta sidor, då kraschade programmet. Under åttitotalet lanserades långt mer populära program som WordStar och WordPerfect – vilka samtliga dock gradvis utmanövrerades av ordbehandlandets kejsare: Microsoft Word.

Som en effekt menar Kirschenbaum att det är i mitten av åttiotalet som ordbehandlandets litterära historia tar sin början (åtminstone i USA). Uppskattningsvis skrev hälften av alla amerikanska författare då med hjälp av ordbehandlingsprogram. Om skrivmaskinen i litteraturhistorien inte sällan lyfts upp som en sorts fetisch (en Olivetti, en Remington), har det emellertid inte varit fallet med ordbehandlandet. Snarare tvärtom. Somliga författare har närmast koketterat med att de inte använder en dator. Paul Austers Olympia är möjligen världens mest ikoniska skrivinstrument, och den på senare tid aktuelle Don DeLillo maskinskriver givetvis sin teknik- och medieskeptiska fiktion: ”I need the sound of the keys, the keys of a manual typewriter”.

Precis som med skrivmaskinen menar Kirschenbaum att ordbehandlandet förändrade den litterära kulturen. Frågan är bara hur? Hans bok handlar om att spåra dessa ändringar; ”Track changes” är såtillvida en mycket välfunnen titel. Otaliga amerikanska författares syn på ordbehandlandets vara (eller inte) passerar revy; det handlar både om Tom Clancy och Stephen King liksom om Joyce Carol Oates och Margaret Atwood. Kirschenbaum snokar fram vilka författare som kommenterat sitt eget skrivsätt; han tittar på hur ordbehandlande figurerar i romaner (och filmer); han spårar de sätt som de uttalat sig om sina skrivrutiner – och hur skrivakten möjligen förändrats.

Kirschenbaum är med andra ord (väl) intresserad av författares ordbehandlingsvanor. Samtidigt har han förvånansvärt lite att säga om hur denna skrivteknologi de facto påverkat såväl hantverk som dramaturgi och berättande. Inte heller förtäljer han speciellt mycket om estetiska frågor; faktiskt knapp något alls. Behållningen efter läsningen är snarare bokens fokus på reflektioner, påpekanden och utsagor om ordbehandlande i skärningspunkten mellan skriftens och datorns historia – och hur de ruckar på vår förståelse av vad det innebär att skriva.

Pelle Snickars är professor i medie- och kommunikationsvetenskap, Umeå universitet.

Fakta. Ny bok

Matthew Kirschenbaum

”Track changes. A literary history of word processing”

Harvard university press