Ingentinget mellan oss och himlen. Väderleksrapporten är en skönt malande liturgi av siffror och begrepp. Det dialektala väderspråket däremot, är ordknappt men uttrycksfullt. När det är skvallt är luften torr, hög och stilla.
Det är "ljudklart", skriver Ulrik Eriksson i avhandlingen "Åselesvenska" (Lund, 1973). Hundskall hörs på långt håll. Rök stiger rakt upp. Skvallt är det gärna en höstmorgon, med låg sol över orörligt rött och orange löv. Skvallt är kort, en stund av lyssnande andakt mellan vardagens dis, blåst, snö eller slapp sol med pösande cumulus. Skvallt är vädrets egen andhämtning: efter sommaren, efter natten, före vintern, före den rörelse, som alltid kommer. Skvallt är motsatsen till skval, och fjärran skvaller. Skvallt är stillhet i stor skala, mellan berg i barrskogsbältet.
Kan ordet färdas? Det finns regioner, kontinenter där det nog aldrig kan bli skvallt. Men jag minns en frostig oktobermorgon i Maine, då det var så tyst att jag kunde höra det knäppande ljudet när lönnlöven lossnade från träden. Då var det skvallt i Bar Harbor. Skvallheten är luthersk, ett ingenting mellan oss och himlen. Inga mellanmakter av moln eller döljande världsliga slöjor.