Ingenting får förminska tragedin och sorgen efter de två morden i Linköping. Jag förstår om det kommer att dröja länge innan föräldarna där vågar skicka sina barn ensamma till skolan. Jag förstår att känslorna är upprörda och att man söker efter orsaker och syndabockar, inte minst för att försöka förhindra att detta händer igen.
Men nu tycker sig en del alltså ha hittat en förklaring, den utlösande faktorn, och då känns alltihop plötsligt väldigt underligt: Över natt har Linköpings kommun tagit bort de gatuskyltar som gjorde reklam för Riksteaterns gästspel av Lars Noréns pjäs "Krig". Det talas till och med om att lägga ner de två planerade föreställningarna.
Det är fullkomligt ofattbart. Hur gick det till att Teatern gjordes ansvarig för denna fruktansvärda händelse? Var kommer sådana idéer ifrån? Ska tv sluta visa dokumentärer om otäcka brott, eller deckarserier? Ska författarna sluta skriva om dem, ska tidningarna censurera nyheterna?
Samtidigt vet vi ju - och har sett resultatet av - att den svenska psykvården är nermonterad. Sjukhusens vårdavdelningar är stängda, akutmottagningarna har ingenstans att hänvisa sina patienter utom hem igen. De sjuka ska klara sig själva, medicinera om de kan och vill, bo där de lyckas få stanna. För kommunerna som tagit över ansvaret är de en plåga och en ovälkommen börda som det saknas kompetens att ta hand om, för socialtjänsten är de ett arbetsmiljöproblem snarare än en arbetsuppgift.
Lars Noréns pjäs "Krig" handlar om vad kriget gjort med en hemvändande soldat och om människorna i hans närhet. Skyltarna som plockats ner var vanliga trafikskyltar men med påskrifter som pekar på våld, övergrepp och brott som fortplantar sig mellan människorna och gröper ur dem. Gatuskyltarna är att likna vid en konstinstallation gjord för att skaka om och väcka uppmärksamhet. De pekar på symtom, på effekter av krig, social misär och mänsklig förtvivlan. De väckte protester redan vid teaterpremiären i Lund och flyttades då med hänvisning till trafiken.
Nu har de utmålats som våldets orsak. Det är i sig en otäckhet man borde ge sig ett ögonblick att begrunda.