Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Skymning över Ryssland

Zuya den 24 februari 2014. En av flera Leninstatyer som tillsammans med andra symboler från Sovjettiden har förstörts på Krim de senaste månaderna.
Zuya den 24 februari 2014. En av flera Leninstatyer som tillsammans med andra symboler från Sovjettiden har förstörts på Krim de senaste månaderna. Foto: Olexander Polehenko

Ukraina visade Ryssland vad det innebär att älska friheten och inte tolerera en lögnaktig banditmakt. Men i Ryssland lever arvet från både tsardöme och Sovjettid kvar och skapar uppgivenhet inför makten, skriver den ryske författaren Vladimir Sorokin.

I augusti 1991, under den misslyckade kuppen mot Gorbatjov då Sovjetimperiet krackelerade och föll sönder på tre dygn, stod jag och mina vänner på Lubjankatorget i Moskva, mittemot KGB:s skräckinjagande och mäktiga högkvarter. Den revolutionära folkmassan gjorde sig redo att välta den blodbesudlade myndighetens symbol – statyn av grundaren Dzerzjinskij, eller "Järn-Felix" som han kallades av sina bolsjevikiska vapenbröder. Några våghalsar klättrade upp på monumentet, virade rep runt halsen på statyn och så började folkmassan dra i repen under allt högre vrål.Fast plötsligt dök en Jeltsinanhängare upp på torget och ropade i en megafon att man inte skulle välta avgudabilden, eftersom huvudet kunde ”skada asfalten och förstöra viktiga underjordiska kommunikationer”. Mannen förklarade att en stor kran redan var på väg till Lubjanka och att den skulle lyfta av Dzerzjinskij från sockeln utan några som helst problem. Och den revolutionära folkmassan väntade i två långa timmar på kranen med paroller som "Ner med KGB"!

Under de där två timmarna förnam jag inom mig de första tvivlen på den framtida antisovjetiska revolutionen. Av någon anledning kom jag att tänka på fransmännen som den 18 maj 1871 stod och väntade på arkitekterna och arbetarna som skulle riva Vendômekolonnen på ett civiliserat vis. Jag skrattade åt mina tvivel. Och till slut kom kranen och man plockade ner Dzerzjinskij, lade statyn på ett lastbilsflak och körde i väg. Folk sprang bredvid och spottade på den. I dag står statyn i de nermonterade minnesmärkenas park i närheten av Nya Tretiakov-galleriet, och nyligen föreslog en av dumans deputerade att statyn borde ställas upp på sin ursprungliga plats. Efter de senaste tilldragelserna i vårt land kommer denna symbol för den bolsjevikiska terrorn med stor sannolikhet snart att återvända till Lubjanka.

De sovjetiska monumentens snabba fall i Ukraina påminde mig om episoden med Dzerzjinskij. Ett tiotal statyer av Lenin har välts i ukrainska städer, och ingen uppmanade demonstranterna att montera ner dem på ett ”civiliserat” vis, därför att en ”försiktig” nedmontering innebär bara att man bevarar symbolen för sovjetmakten. ”Dzjygasjvili [Stalin] förvaras på burk”, som poeten Joseph Brodsky skrev 1968. Och den här konservburken är folkets minne, dess kollektiva undermedvetna. År 2014 vältes och förstördes Leninstatyerna i Ukraina. Man ville inte konservera dem. Detta "Lenins fall" under det förbittrade upproret på Majdantorget, som också blev president Janukovitjs fall, visade tydligt att den verkliga antisovjetiska revolutionen i Ukraina har skett först nu. I Ryssland har den egentligen aldrig ägt rum. Lenin, Stalin och deras blodsbröder vilar som förut på Röda torget, hundratals monument står kvar inte bara i de ryska städerna, utan också i huvudena på medborgarna i den postsovjetiska staten. Notera vreden med vilken våra politiker och statstjänstemän mottog nyheterna om att de sovjetiska idolerna hade störtats i Ukraina. Varför beklagar de det förflutnas avgudabilder? undrar man. Men de ryska tjänstemännen förstod att man i Ukraina tillsammans med Lenin också krossade deras älskade homo sovieticus, sovjetmänniskan. ”De slår sönder Leninstatyerna för att de representerar Ryssland!” utbrast en av dem. Ja, Sovjetryssland, SSSR, det skoningslösa imperiet som Stalin byggde, som förslavade folken, som stod bakom massvälten Holodomor i Ukraina och arbetslägren. Det var detta imperiums arvtagare – Putin och Janukovitj – som den ukrainska revolutionen vände sig mot. Det är talande att alla pro-ryska manifestationer på Krim och i östra Ukraina alltid hölls runt Leninstatyer.

I Ryssland 1991 skedde tyvärr inte det som nu har skett i Ukraina. Jeltsinupproret visade sig vara en ”sammetsrevolution” som inte begravde det sovjetiska förflutna och inte dömde förbrytarna så som man gjorde i Tyskland efter andra världskriget. Partifunktionärer som med ens var ”demokrater” släpade bort det sovjetiska liket till en vrå, täckte det med sågspån och sa: ”Det ruttnar av sig självt!” Men nej, det gjorde det inte: i opinionsundersökningar uppger nästan hälften av de tillfrågade att man anser att Stalin var "en bra ledare”. I landets nya lärobok i historia kallas Stalin "en effektiv manager", och förföljelserna beskrivs som personalbyten, nödvändiga för att modernisera SSSR. Sovjetunionen gick under både geografiskt och ekonomiskt, men ideologiskt överlevde den i huvudena på miljontals homo sovieticus. Sovjetmentaliteten lever kvar, visar det sig, den anpassade sig bara till 90-talets vilda kapitalism och började mutera i den postsovjetiska staten. Detta och endast detta är anledningen till att maktpyramiden som skapades redan av Ivan den förskräcklige och befästes av Stalin fortfarande existerar. Jeltsin, som plötsligt stod på toppen av pyramiden, och inte gjorde någonting för att förändra den, förde själv fram sin efterträdare – Vladimir Putin, som i sitt första tal till folket förklarade att Sovjetunionens fall var en geopolitisk katastrof. Han citerade också Alexander III, den ärkekonservativa tsaren som menade att Ryssland bara har två bundsförvanter: armén och flottan. Den ryska statsapparaten rörde sig baklänges, mot det förflutna, och för varje år som gick blev den allt mer sovjetisk.

Efter den 15 år långa färden tillbaka till SSSR med den forna KGB-översten som reseledare är det mest utmärkande för Ryssland inte, enligt min mening, den ”store och grymme” Putin, utan dess nyckfulla och otidsenliga maktutövning. På grund av sin monarkistiska konstruktion blir landet automatiskt ett offer för den högste ledarens ”psykosomati”. Alla hans rädslor, böjelser, svagheter och komplex blir regeringspolitik. Om ledaren är paranoid, då måste hela landet bekämpa fiender och spioner; om ledaren har sömnsvårigheter, då måste alla ministerier arbeta på nätterna; om ledaren är nykterist, då måste alla sluta dricka; om ledaren är alkoholist, då måste alla supa; om ledaren hatar det Amerika som hans älskade KGB ständigt bekämpade, då måste hela befolkningen hata det. Ett sådant land kan inte ha en förutsägbar framtid och det har extremt svårt för att utvecklas. Nyckfull­heten har alltid varit Rysslands varumärke, men efter Ukrainakrisen har den vuxit exponentiellt: nu vet inte en enda människa i vårt land vad som kommer att hända med henne om en månad, om en vecka, om ett par dagar. Jag tror inte ens att Putin vet, han har själv blivit ett offer för sin egen strategi som bad guy gentemot väst – nyckfullhetens hjul har svängt, nu har alla förstått spelets regler. Trumfkortet under Putins första årtionde vid makten var den stabilitet som han vände mot oppositionen för att tvinga ner den i underjorden, men nu har kortet bytts ut mot en förrädisk spader dam – nyckfullheten. Och det kortet kan slå vilken höjdare som helst.

Herbert Wells bevingade ord ”Ryssland i skymning”, titeln på hans bok om det bolsjevikiska Ryssland, är nu också på många ryssars läppar. "Marken skakar under fötterna!" – sådana uttalanden hör man överallt dessa dagar. Ryssland, detta gigantiska isblock som frystes ner under Putins regim, sprack efter Krimhändelserna, lossnade från den europeiska kontinenten och drev i väg mot det okända. Vad som nu kommer att ske med landet, på vilket hav eller träsk det kommer att färdas, är det ingen som vet. Under sådana tider kan man inte förlita sig på det sunda förnuftet, utan bara på sin intuition.

De flesta tänkande ryssar känner att det Krim som Ryssland bet loss från Ukraina kan komma att visa sig vara en alltför stor tugga att svälja och smälta. Vår stat har inte längre de rätta tänderna, och inte heller magen fungerar som förr. Om man jämför dagens postsovjetiska björn med den sovjetiska så återstår på sin höjd det imperialistiska morrandet. Den postsovjetiska björnen bär på tusentals korruptionsparasiter som invaderade kroppen redan på 90-talet och som under det senaste årtiondet förökat sig till osannolika mängder. Och nu förtär de björnen inifrån. Den febrila rörelsen under pälsen uppfattar en del som mäktiga muskler i verksamhet. Men det är en villfarelse. Det finns inga muskler, tänderna är trasiga och i hjärnan blixtrar motstridiga nervimpulser: ”bli rik!”, ”modernisera!”, ”stjäl!”, ”tig!”, ”bygg Storryssland!”, ”återupprätta SSSR!”, ”skräm väst!”, ”köp hus på Rivieran!”, ”spara i dollar och euro!”, ”semestra i Courchevel!”, ”var patriot!”, ”sök efter inre fiender!” Apropå inre fiender: i sitt tal om Krims annektering till Ryssland nämnde president Putin de "femtekolonnare" och ”nationalförrädare” som tydligen hindrar Ryssland från att röra sig framåt mot segern. Många har redan påpekat att ordet "nationalförrädare" hämtats från Adolf Hitlers ökända bok "Mein Kampf". Det väckte många ryssars oro att höra de orden från statsöverhuvudets mun, och hos intelligentian utlöste det – en chock. Det bör understrykas att särskilt den ryska intelligentian är extremt oroad dessa dagar. Medan massorna på de statslojala manifestationerna ropar "Krim är vårt!”, fortsätter våra intellektuella sina sedvanliga ”defaitistiska” samtal:

– Snart börjar repressionerna, precis som '37...
– Han kommer inte att nöja sig med Ukraina...
– Det är nog dags att lämna landet nu...
– Man kan inte titta på teve längre – det är bara propaganda...
– Väst vänder ryggen åt oss...
– Ryssland är ett parialand i världen...
– Jag har blivit deprimerad av allt som händer...
– Snart kommer samizdat och "underground" tillbaka...

Jag erkänner att de här samtalen känns jobbigare än annekteringen av Krim. Och till mina bröder och systrar i intelligentian vill jag säga: ”Vänner, under alla de här åren har kamrat Putin blivit den han är enbart på grund av vår egen svaghet.” Ukraina har visat Ryssland vad det innebär att älska friheten och inte tolerera en lögnaktig banditmakt. Ukraina fann kraften att lösgöra sig från det postsovjetiska isblocket och avsegla i riktning mot Europa. Majdantorget har bevisat för hela världen att folket kan när det vill. Men när jag såg reportagen från Majdan måste jag medge att jag inte kunde föreställa mig något liknande i dagens Moskva. Det är svårt att föreställa sig några Moskvabor som dag och natt strider mot inrikesministeriets OMON-trupper på Röda torget och går mot prickskyttarnas kulor med träsköldar i händerna. För att detta ska ske måste det hända något inte bara med världen omkring oss, utan också inuti våra huvuden. Kommer det att ske en dag?

Den gången i augusti 1991 borde vi inte ha väntat på att en lyftkran skulle komma till Lubjanka, vi borde ha vält järnguden direkt. Trots att den kunde ha skadat asfalten med sitt huvud och förstört "viktiga underjordiska kommunikationer".

Då hade vi levt i ett annat land i dag.

Man måste låta det förflutna falla innan det är för sent.

Vladimir Sorokin

Vladimir Sorokin föddes i Moskva 1955 och är en av Rysslands främs­ta samtidsförfattare.

Sorokin debuterade i mitten av 80-talet då han blev utgiven i Frankrike medan hans verk var förbjudna i Sovjet. Hans genombrottsroman ”Blått fett” (på svenska 2001) blev hett debatterad och till och med en rättssak i Ryssland. Den ansågs pornografisk; dessutom framställdes Stalin som narkoman och homosexuell.

Hans senaste roman på svenska är ”Snöstormen” (Norstedts). Den varvar rysk realism med science fiction: ”På knappt 200 sidor lyckas Vladimir Sorokin skapa en modernt mångtydig men ändå klassiskt rysk roman”, skrev Jonas Thente i sin recension (DN 14/5 2013.)

Vladimir Sorokins text publiceras samtidigt i den tyska tidningen Die Zeit.