Slutstation Slussen

I torsdags eftermiddag kunde man känna en svag lukt av avlopp över Slussen. Där fanns också fisken, avgaserna, bokdammet från torgantikvariatet, chorizos, svett och rakvatten. Men inne i byggnadskomplexets vindlingar var det främst förgängelsens flåsande andedräkt: vittrande betong och gistet trä.

Förromantikens svärmare såg en förlorad guldålder i antikens ruiner. De brustna kolonnerna lämnade betraktaren en möjlighet att själv fylla i resten av den värld som för alltid var försvunnen – drömma utan att behöva störas av en prosaisk verklighets fulltecknade konturer. De välbeställda arrangerade egna ruiner i sina trädgårdar och parker. Parc Buttes des Chaumont i nordvästra Paris erbjuder några utmärkta exempel.

Men det var med den fullmogna romantiken som även städernas prång och vrår blev en tummelplats för drömmar, om än betydligt febriga och mörka sådana. De stora städerna växte med industrialismen och det befintliga stadslandskapet överlagrades flera gånger om. Staden blev en i alla bemärkelser oöverskådlig plats där det förflutna och det framtida förmäldes och ingen tycktes ha tillförlig överblick av vad som hände var. Walter Benjamin beskriver i sitt så kallade passagearbete hur 1800-talets mer äventyrligt lagda parisare erbjöds guidade, nattliga turer ner i stadens katakomber för att möjligen stöta på Satan själv. Säkert såg arrangörerna till att de gjorde det också.

Den litterära gotiken flyttade in sina demoner i storstädernas labyrinter: gränder och mörka vindar ersatte herrgårdar och vindpinade stränder. Där bor de än i dag, även om de har sommarstugor på landsbygden och vid kusten.

Varje stad är två städer. Den första är den vi ser på vykorten. Det är stadshuset, slottet och allt det där som omständligt retuscheras och monteras mot en blå himmel för att fungera i turistbyråernas broschyrer. Det är den stad som visas upp för OS-kommittéer och konferensarrangörer.

Den andra staden luktar piss. Det andra Stockholm är den stad som stockholmare bor i, där renoveringsfirmornas ställningar flyttas från den ena byggnaden till nästa till dess att det är dags att återvända till den första igen. Ju närmare centrum, desto större är nötningen och det konstanta förfallet. Det är en stad som lika väl som alla andra städer behöver konstanta livsuppehållande åtgärder.
Men när det kommer till dödshjälp, så stegrar sig många. Som i fallet Slussen.

Det känns naturligt att beställa en kopp Löfbergs lila och en mazarin, för det här är Stieg Trenter-land. Den trekantiga vänthallen invid Saltsjöbanans perrong är väldigt femtiotal. Mätta flugor lunkar fram över gröna galonsäten och jag tittar ut på perrongen genom de ristade taggarna i glaset. En låt av Sonic Youth i hörlurarna – ”Free city rhymes” från den poetiska, såriga sviten ”NYC ghosts and flowers” från 2000.

Nu är Stockholm i och för sig inte New York. Stockholm är inte ens en storstad, men Slussen är det närmaste storstad Stockholm kan komma.
Man förlorar bäringen härnere, och i trapporna och gångarna som leder mellan nivåer. Arkitekturen förändras var en gång en buss eller ett tåg ankommer eller avgår: väggelement i rörelse, fram och åter som om en osynlig arkitekt hade prövat lösningar på en planritning i naturlig storlek. Slussen är en enorm och spretig byggnad som man inte kan få grepp om ens med hjälp av ett flygfotografi eller en ambitiös utställning. Det beror inte bara på allting som ständigt rör sig, som alltid är på väg någon annanstans. Det är snarare det att historien och de människor som utgör historien sätter sin prägel på arkitekturen mer än någon arkitekt någonsin skulle kunna göra.

I sin senaste roman ”Försvinnarna” stiger Jerker Virdborg ner i Stockholms underjordiska grenverk av storvulna utopier och fasor. Det handlar om ofullbordade planer för stadens utbyggnad och de skyddsrum som tysta väntar under marken på flyglarmens legioner – delar av Stockholm som inte syns, men som ändå är en del av staden.

Slussen är full av dörrar till utrymmen som få har stiftat bekantskap med. De är ofta diskreta men ogenomträngliga och gåtfulla. Elcentraler kanske, fikarum eller lager, omklädningsrum för busschaufförer och möjligen helt bortglömda utrymmen till vilka nyckeln har försvunnit med de avlidna innehavarna. En plåtlucka ligger i den gula passagen nedanför bingohallen; ett hål gapar i väggen där den skulle ha suttit. Man ser graffiti därinne, men ingenting som förklarar varför det skulle finnas en lucka just där.

Visst finns det historielösa städer. Brasiliens huvudstad Brasilia är en sådan, supermodern och från scratch uppbyggd i djungeln av arkitekterna Oscar Niemeyer och Lúcio Costa. Den brasilianska författaren Clarice Lispector besökte staden 1962 och skrev en drömlik bok om besöket: ”Brasilia: fem dagar”, som är översatt till svenska av Marianne Eyre och utgiven i en sällsamt vacker utgåva på förlaget Umbra solis. Lispector skriver:

”Om denna stad inte blir befolkad, eller helst överbefolkad, kommer någonting annat att ta sin boning här. Och skulle det hända kommer det att vara försent: då finns det ingen plats för människor mer. De kommer att känna sig bortdrivna i tysthet. Här kastar själen ingen skugga på marken.”

Om det vore möjligt att renovera hela Stockholm på en gång. Om det vore möjligt att med en enda fingerknäppning ersätta dagens stad med en exakt replik, bara i jungfruligt skick. Det hade blivit en stad lika anstötlig som avlutade allmogeskåp.

Dödsföraktande utmanar jag trafiken som svänger sig igenom Norra järngraven 1–3. Vägavsnittet som löper under Slussen kunde ha hetat Betonggraven, för här vittrar allting. Och här liksom överallt: sprayad attackkonst på väggarna, skapad med schabloner som slängdes i papperskorgen någon gång i mitten av åttiotalet. Dammiga butiker i ständig skugga och den ännu varma spillningen efter någon som lättat sig här. Man kan se försök till reparationer här och var på väggarna, men sprickorna och hålen är desto fler. Slussen håller på att sätta sig i leran, som ett trotsigt småbarn som inte vill gå vidare.

Hela komplexet ser ut som om det hade lappats ihop och byggts ut vid helt olika tillfällen och jag minns en intervju med regissören Ridley Scott om hans science fiction-film ”Blade Runner” (1982). Han talade om retrofitting – att hans vision av framtidens storstad bestod i att befintliga byggnader tid efter annan bättrats på, byggts till, utrustats med element som de inte varit avsedda att utrustas med. Slussen tycks mig som en Ridley Scott-vision.

Slussen måste rivas. Hela rasket. Även de mest hårdnackade nostalgiker måste inse detta, om de tar sig ner i grunden och använder näsan. Vad man måste begripa är att varje stad och del av en stad är ett provisorium och det är just det som gör staden vacker. Och de vackraste delarna av staden är just de som framlider sina sista år i skymningen, där decennier och kanske sekel har lagrats likt fåror i en gammal människas ansikte.

Det finns ingen mystik, ingen poesi, i ett stadsavsnitt som befinner sig i sin krafts fulla dagar och i full verksamhet. Det är det undangömda, utdömda, bortglömda som befordrar stadens fulla potential. Industriområden klockan tre på morgonen. Ödetomter. P-garage efter stängningsdags.

Faktum är att framför allt 1900-talets funktionalistiska arkitektur lämpar sig utmärkt i ruinform. Det är något med kontrasten mellan den strömlinjeformade utopin och alltings förgänglighet som upphöjer funkisruinen till ett sublimt objekt för eftertanke och själslig kittling. Clarice Lispector skriver: ”Jag ser på Brasilia som jag ser på Rom: Brasilia har startat med ruinernas slutgiltiga, förenklade form. Än har murgrönan inte börjat växa.”

Att bygga en replik av Slussen skulle vara rena hånet. Som Disneylands plastvisioner av sydtyska sagoslott – ingenting är så sorgligt som konstlad patina. Att vara stadsbo är att vara medveten om att man lever i ett provisorium, för om en stad hade varit något annat så hade den dött på riktigt.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut