Strax efter nyår var det dags igen. Som i ett tappert försök att upprätthålla bilden av Malmö som den svenska invandringsproblematikens huvudstad presenterade kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu den 13 januari sitt framtidsprogram "Välfärd för alla", med bland annat krav på ett femårigt stopp för nyinflyttning av arbetslösa invandrare.
Förslaget, som skapat infekterad debatt och lika snabbt som kategoriskt avvisades av integrationsminister Mona Sahlin, ska ses mot bakgrund bland annat av de incidenter som på sista tiden rapporterats från det fattiga och invandrartäta bostadsområdet Rosengård.
Strax före Reepalus utspel hade Sydsvenskan i några artiklar skruvat upp retoriken en bit till. Höstens fortsatta stenkastning mot brandmän, poliser och andra representanter för "samhället" beskrevs där av kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki som "ett klassiskt uttryck för ett krig mellan områdets ungdomar och myndigheter".
Och det har brett stöd, förmodade han: "något sådant kan inte pågå om majoriteten av befolkningen är emot det".
Vad jag förstår kan man uppfatta situationen på två sätt. Antingen som undantaget som bekräftar regeln; svensk integrationspolitik anses då i grunden vara klokt tänkt och fungera som den ska. Att det mångkulturella samhället inte byggs över en natt är självklart - man får helt enkelt räkna med konflikter och problem på vägen. Motsättningar som de här går dock att reda ut, om bara myndigheterna blir bättre på att "föra dialog" (Sarnecki).
Alternativet är att här se ett symtom på ett systemfel. I så fall ses detta "krig mot myndigheterna" inte som något isolerat fenomen.
Vandaliseringen och stenkastningen kan då sättas i samband med frågor om hedersmord, muslimska friskolor och andra uttryck för hur vissa grupper bygger upp ett avstånd till det omgivande samhället. Sedd så kan situationen tyda på att den mångkulturella integrationspolitiken tappat greppet. En besvärlig ståndpunkt, eftersom den kräver att vi tänker om.
Men frågan är ju vad som stämmer bäst med verkligheten. Att den officiella, mångkulturella ideologin i själva verket utgör ett allvarligt hinder för att förstå det mångkulturella samhället är grundtesen i en intressant ny avhandling av socialantropologen Aje Carlbom: "The Imagined Versus the Real Other".
Titeln är ett lån från Slavoj Zizek, som hävdat att mångkulturalismen bygger på en naiv bild av det "berikande" mötet som alltför ofta krackelerar i mötet med den verklige Andre. Mer konkret skulle man kunna säga att vi gärna låter invandrarna "berika" oss med pakistansk mat eller argentinska tangorytmer. Men vad händer om de också vill "berika" vår vardag med pakistansk islamism och argentinsk machismo?
Aje Carlbom bosatte sig tre år i Rosengård med sin familj för att studera några aspekter av den muslimska invandringen som brukar uppfattas som problematiska: islamismen och "enklaviseringen" (det vill säga framväxten av en sluten livsvärld för en del av områdets muslimer). Dessa och liknande aspekter på den muslimska invandringen ställs konsekvent i skuggan såväl i medierna som inom forskningen, anser Carlbom.
I avhandlingen ger han exempel på hur han bland kolleger mötts med tystnad eller välmenta råd om att ligga lågt. Att diskutera islamismen vore att ge "främlingsfientliga krafter" vatten på sin kvarn, är andemeningen. Med andra ord: det skulle störa den rådande mångkulturella världsbilden.
För Carlbom har mångkulturalismen utvecklat en "ideologisk hegemoni" i dagens Sverige. Från regeringskansliet till lokaltidningen, från anarkister till moderater råder det i dag konsensus om den "berikande" mångfalden och "rätten att vara annorlunda". De ideologiska lojalitetsförklaringarna åtföljs av ett slagordsmässigt fördömande av "främlingsfientligheten" som där det institutionaliseras gärna tar sig uttryck som i regeringens "Forum för levande historia", där kritik av mångkulturalismen direkt associeras till nazismen och Förintelsen. "Diskutera mångkulturalismen, visst, men gör det med ideologiska slagord om berikande", konkluderar Carlbom syrligt. "Annars riskerar du inget mindre än att stämplas som en mänsklighetens fiende."
Carlboms fräna kritik av mångkulturalismen står på tre ben. För det första, anser han, omöjliggör den en diskussion av problem som knappast försvinner för att man förtiger dem.
För det andra medför den att perspektivet i debatten blir snedvridet: alla - pluralister, islamister och nationalister - delar i grunden uppfattningen att muslimer är så annorlunda att de behöver separeras från majoritetssamhället. Diskussionen lider med andra ord av en fixering vid kulturella skillnader.
För det tredje menar Carlbom att mångkulturalismen befäster en eurocentrisk kultursyn. Den infödda europeiska medelklassen antas mer eller mindre stå över det kulturella perspektivet; "kultur" är något som den Andre utövar (liksom "genus" brukar vara synonymt med kvinnoperspektiv). I likhet med den norska antropologen Unni Wikan anser Carlbom att "kultur" blivit vårt nya rasbegrepp. Genom att marginalisera vissa grupper (den invandrade såväl som den infödda underklassen) tjänar det till att skyla över de växande klassklyftorna i den globaliserade ekonomin.
Jag kan se flera invändningar mot Carlboms analys. Men i grunden känns den svår att avvisa.
Ilmar Reepalus förslag kan kritiseras för att göra människorna till problemet - och därmed förstärka de sociala skillnader som det vill råda bot på. Men oron för ett samhälle som har sagt upp det sociala kontraktet med sina medborgare är värd att ta på allvar.
Kanske bottnar Malmös problem i att det mångkulturella samhället har en tendens att blunda för den oron - helt enkelt eftersom det inte har några svar att ge? Kanske är Rosengård bara en spegel för ett större skeende?
Kanske är vi på väg att få ett samhälle där "enklaviseringen" - av fattiga såväl som rika områden - är ett normaltillstånd och inget undantag? I så fall är det sannerligen dags att tänka om.