Man skriver hellre att något är bra för att det är nytt än för att det påminner om något gammalt.
.
I den mest rörande scenen i "Råttatouille" smakar restaurangkritikern Anton Ego på maten som råttan Remy har lagat. På bordet står ratatouille, mer bondrätt än haute cuisine, men en tugga är allt som krävs för att slunga recensenten tillbaka till sin barndom. Plötsligt är han inte längre en blek, bister kritiker. Han är en liten pojke som kommer hem till mamma, snyftande efter att ha cyklat omkull, och hon lagar ratatouille, trösterik mat som får honom att må bättre.
Anton Ego blir euforisk när dessa smakförnimmelser ur hans förflutna väcks till liv. Han skriver en hyllande recension trots att han vet att kocken är en gnagare: "I går kväll upplevde jag något nytt. En extraordinär måltid från ett oväntat håll. Att säga att både maten och dess skapare utmanade mina förutfattade meningar om matlagning är en underdrift. De skakade om mig grundligt."
Ego nämner inte att hans reaktion är nostalgisk. Maten får honom att minnas ett kärleksfullt ögonblick i barndomen, men i texten ignorerar han "mammas köttbullar"-effekten och prisar Remy för hans djärva och nyskapande kokkonst.
Som recensent har jag gjort likadant. Man skriver hellre att något är bra för att det är nytt än för att det påminner om något gammalt - även om verket klickar i gång den ena idylliska barndomsscenen efter den andra i huvudet. Nostalgi är tabu. Att bejaka den är att erkänna att ens sinnen trubbats av, att man inte blir lika begeistrad som förr, att man borde dra något gammalt över sig.
Men tänk om nostalgi är den grundläggande mekanismen i både produktion och konsumtion av kultur. "En människas verk är inget annat än en lång vandring för att återupptäcka, genom konstens omvägar, de två eller tre enkla och stora bilder som en gång öppnade hennes hjärta", skrev Albert Camus 1958. Bilderna som han själv, genom sitt skrivande, försökte återupptäcka kom från barndomens Algeriet - vackra stränder, vitkalkade hus, Medelhavsfrid.
Låt oss anta att alla människor har den sortens bilder djupt inombords och att vi ägnar hela våra liv åt att leta efter konstverk som påminner om dem. Syftet med att läsa, skriva, sjunga, måla, dreja, dj:a, eller vad det nu må vara, blir i så fall inte att väcka nya tankar utan att återuppväcka gamla. Det må vara en statisk, eller rent av pessimistisk, teori om människans utveckling. Men den förklarar åtminstone varför Sweden Rock är en större festival än Hultsfred. Fler människor är intresserade av att se återförenade åttiotalsband än av att upptäcka ny musik. Biopubliken föredrar på liknande vis uppföljare och nyinspelningar. Som konsumenter söker vi inte spänning utan trygghet.
Själv suckar jag över hur fantasilöst det är att Steven Spielberg har regisserat ett fjärde Indiana Jones-äventyr. Sedan vecklar jag ut filmaffischen som följer med senaste numret av tidningen Empire och den rödgula Indiana Jones-logotypen får det att flimra framför ögonen. Plötsligt är jag inte längre en blek, bister kritiker. Jag är elva år och står med pappa utanför en biograf i Sundsvall där vi just har sett "Indiana Jones och de fördömdas tempel", min första barnförbjudna film. Det är ett ögonblick av absolut lycksalighet. Jag har försökt återuppleva det biobesöket i tjugofyra år, inser jag. Ändå har jag likt Anton Ego efterlyst något extraordinärt och oväntat.