Jag minns ett tidningsfoto från min barndom. En stort uppslagen bild från det mycket moderna Moderna museet, en installation av levande ikoner. De var - och nu nämner jag ur minnet - Marianne Orlando, Tore Wretman, Ingmar Bergman, Karl-Birger Blomdahl, Birgit Nilsson, Sven X-et Erixson, och säkert minst tjugo till av samma höga karat. Kanske var Sven Tumba eller Ingo med.
De var Ballerinan, Stjärnkocken, Regissören, Tonsättaren, Operasångerskan, Konstnären, Idrottsidolen, och så vidare.
Eliten av den samtida eliten, fixstjärnor i folkhemmet men också för framtiden. Svenskar ute på den stora internationella arenan, precis som Dag Hammarskjöld. Möjligen inte alltid berömdast i världen - inte likt Margot Fonteyn, Igor Stravinsky, Pablo Picasso och Pelé. Men ändå så mycket mer än bara kändisar. Varför skulle de annars ha poserat på Moderna museet?
I varje fall var bilden både minnesvärd och överskådlig. Ett slags kulturens Kamomilla stad, med en av varje sort. Ungefär som byns bagare, skräddare, polis och lärarinna. Och medborgarna förväntades känna dem alla vid namn.
Jag betvivlar att en sådan bild skulle låta sig tas i dag. Och vid närmare eftertanke måste man nog efterlysa också de där allom bekanta världsstjärnorna.
Vilka av våra dagars nu verksamma konstnärer motsvarar Picasso, Stravinsky, Sartre och Hemingway i global berömmelse?
Ingen, naturligtvis - och det har inte med sjunkande konstnärlig kvalitet att göra. Förra århundradets kulturella superstars var i mångt och mycket en konsekvens av artonhundratalets konstnärsromantik i allians med nittonhundratalets massmedieteknik. Tjugohundratalets digitala plattformar och pluralistiska estetik passar illa för att bygga upp lyskraftiga solitärer med lång räckvidd och hållbarhet.
Vem kan bli en Glenn Gould i dag?
Eller ta Pavarotti - det närmaste den moderna operabranschen kommit fenomenet Callas, och då har han ändå haft en scenkarriär på fyrtio år till skillnad från hennes ynka femton. Dock: alltsedan fotbolls-VM 1990 och lanseringen av varumärket Tre Tenorer har Luciano Pavarotti inte klarat att fixa det solo. Och vem kunde tänka sig Maria Callas som en av Tre Sopraner?
Callas - död sedan trettio år, tyst sedan fyrtio år tillbaka - fortsätter för övrigt att vara en av skivmärket EMI:s absoluta bästsäljare. Värsta konkurrenten på den listan är inte någon av dagens sångfåglar, utan The Beatles - tysta sedan trettiofem år. ABBA, upplösta för tjugofem år sedan, är ett annat livskraftigt exempel.
Kanske var det just med sextiotalsgrupperna Beatles och Stones som singulariskonsten fick ge vika för pluralispopen?
Det som då hette namn, kallas i dag som bekant för varumärken. Medan dessa får en alltmer avgörande betydelse för plagg och andra attiraljer, tycks de däremot mista sin magi vad gäller konst.
Vadå betydelselöst. Cronqvist, Dahl, Zorn eller Fontana - har inte vårauktionerna återigen bevisat signaturernas signifikans?
Jo. Å andra sidan är den bildköpande allmänheten, i större utsträckning än den så kallade bildade dito, numera ganska likgiltig inför berömda namn. Om man inte hör till den burgna allmänheten som har tid och råd att välja gallerikonst, utan i stället köper reproduktioner eller varuhuskonst - då betyder de förment säkra namnen allt mindre.
Ever heard of L S Lowry? Det har den engelska konstpubliken; han är den överlägset mest sålda döda målaren. Lowry leder över såväl Mark Rothko som Pablo Picasso på klassikerlistan.
Bland de levande på den livliga brittiska konstscenen finns det ingen som slår skotten Jack Vettriano, självlärd före detta gruvingenjör som blivit miljonär på sina dansande gestalter à la Den sjungande detektiven.
Ändå är det abstrakta, anonyma alster som vinner terräng, gärna i minimalistisk stil som matchar inredningar inspirerade av "Room service". Hellre något som känns fräscht och individuellt framför de aktade signaturerna. Som till exempel en ramad Feinstein, Busselle eller Mackie.
Nej, det är ingen idé att lägga de namnen på minnet. Hos Ikea går de allihop - oavsett upphovsman, storlek och pris - under namnet "Pjätteryd".
En Pjätteryd på väggen!
Se, det är konceptkonst för oss konsumenter. Och tjugohundratalets Picasso är förresten en bilmodell.