Stora ögon, hög panna, späd kropp – de flesta människor kan göra en enkel skiss av en utomjording. Filmer och folktro har etsat fast bilden av den lille rymdmannen i vårt medvetande.
I den nya filmen "Paul" är huvudpersonen en liten figur med avlångt ansikte, grågrön hy och enorma ögon. Han är från yttre rymden men lika lättigenkännlig som påven.
Genom decennier av filmer och berättelser har bilden av utomjordingen formats så att vi numera "vet" hur den ser ut, trots den totala avsaknaden av bevis på att jorden någonsin har fått besök från andra planeter.
– Den här bilden verkar ha växt fram i ett växelspel mellan science fiction-litteraturen och modern folktro, säger Tora Wall, folklorist på Nordiska museet.
Hon beskriver bilden av utomjordingen som en modern sägen som spridit sig snabbt på grund av moderna medier.
Utomjordingar dök upp i litteraturen redan i slutet av 1800-talet, men sägenspridningen fick fart på allvar i slutet av 40-talet, då de första UFO-rapporterna kom. De fick stort genomslag och ledde till fler rapporter, som sedan övergick i berättelser om utomjordingar som kidnappade människor och utförde experiment på dem.
– På 50-talet hävdade en soldat att han hade förts till Mars, och då beskrev han det klassiska utseendet: att de var små och smala med avlånga huvuden och stora, svarta ögon. Bilden kom från science fiction-litteraturen, och den stärktes i folkmun, säger Tora Wall.
Snart dök späda utomjordingar med stora ögon upp på filmduken, för att få sitt definitiva genombrott i Spielbergs "Närkontakt av tredje graden" och tv-serien "Arkiv X".
– Det har haft en oerhört stor betydelse att vi har matats med den här bilden i film och tv. För oss är det så en utomjording ser ut, och nu fortsätter vi att matas genom t-shirtar, kitschprylar och planscher.
Men varför ser de ut just så här?
– Det finns en dramaturgisk poäng med det. Det är mer skrämmande med något som är nästan likt en människa - men inte riktigt – än något som är fullkomligt olikt.
Det finns många paralleller mellan skildringar av utomjordingar och äldre folktro. Kidnappningshistorierna har mycket gemensamt med gamla tiders sägner om bergtagna, och precis som de gamla folksagornas häxor går fulhet och ondska ofta hand i hand - se bara på det dregglande rymdmonstret i "Alien".
Men vad säger vetenskapen om filmernas porträtt av rymdvarelser? Astrofysikern Neil DeGrasse Tysen är en av många som ifrågasätter trovärdigheten i att liv på andra planeter har människoliknande kroppar. Enligt honom finns den mest trovärdige filmutomjordingen i 50-talsfilmen "The blob": en kladdig jätteamöba som försöker äta upp en hel by.