Kultur & Nöje

Spelet bakom de Förfallna Nationerna

Texten är ett utdrag ur Niklas Ekdals bok ”Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-moon” som ges ut av Brombergs förlag.
Texten är ett utdrag ur Niklas Ekdals bok ”Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-moon” som ges ut av Brombergs förlag. Foto: AP
I somras avslutade Inga-Britt Ahlenius sitt uppdrag som FN:s tredje mäktigaste tjänsteman. Hennes slutrapport är en uppseendeväckande och skarpt kritisk analys av generalsekreterare Ban Ki-moons arbete. DN publicerar i dag ett utdrag ur en ny bok av tidningens före detta politiske redaktör Niklas Ekdal som ger en unik inblick i FN:s översta skikt.

”Living is easy with eyes closed, misunderstanding all you see.”
John Lennon

Fredagen den 9 juli 2010 träffas Mr Chance och Ms Fearless för sista gången. De gör det vid inte mindre än tre tillfällen inom loppet av tolv timmar: morgonens ledningsmöte i FN-sekretariatet på Manhattan, eftermiddagens avtackning av henne vid FN:s granskningsorgan på Madison Avenue och kvällens soaré hemma hos honom på Sutton Place.

Han är generalsekreterare i Förenta Nationerna. Hon är nummer tre i rang inom samma organisation, som chef för interngranskningen, OIOS. De har arbetat tillsammans i flera år men bara vid sällsynta tillfällen setts mellan fyra ögon. Ban Ki-moon visar inget intresse för att leda sekretariatet. Inte heller är han intresserad av vad han skulle rubricera som ”dåliga nyheter” från OIOS.

Hur har de fått sina smeknamn?

Karaktären Mr Chance är den vilsne trädgårdsmästaren i Peter Sellers skepnad, i filmen ”Välkommen Mr Chance” (Being there), en klassisk komedi från 1979. Några mystiska ord i rätt ögonblick, och naturbarnet utan koll på annat än lökar och frön råkar bli världens mäktigaste man.

Presidenten: Tror ni att vi kan få tillväxt genom tillfälliga stimulanser?Mr Chance: Så länge rötterna inte huggs av är allt väl, och allt kommer att vara väl i trädgården, där tillväxten har sin säsong.

Först kommer våren och sommaren, sedan blir det höst och vinter, och så får vi vår och sommar igen.Rådgivaren: Jag tror att vår insiktsfulle vän säger att vi ska välkomna naturens oundvikliga fluktuationer, inte nedslås av säsongsvariationen i ekonomin.Mr Chance: Ja! Det kommer tillväxt i vår.Presidenten: Hm, jag måste medge att detta var ett av de mest uppfriskande och optimistiska uttalanden jag hört på mycket länge. Jag beundrar ert robusta omdöme. Det är precis vad vi saknar på Capitol Hill.

Som alla vet överträffar verkligheten ständigt dikten. Historien om Ban Ki-moons resa från utrikesdepartementet i Sydkorea till posten som generalsekreterare i FN står inte Peter Sellers trädgårdsmästare efter.

Där finns samma mumlande, mångtydiga formuleringar och samma osannolika tillfälligheter. Där finns en amerikansk president med svagt omdöme och där finns förvecklingarna när oraklet med erfarenheter från en annan värld ska bära upp den höga posten.

Ämbetsmannen Inga-Britt Ahlenius har redan varit chef för OIOS i två år när Mr Chance tillträder 2007. Personalen vet att hon avsatt en EU-kommission och utmanat en nationell regering i Sverige. Hon räds varken fan, troll eller diplomater – allra minst i detta, sitt förmodligen sista toppjobb vid sjuttio års ålder. Att peka på nakna kejsare är så att säga hennes specialitet.

”Hon är totalt orädd”, säger man på OIOS.

Ms Fearless.

I juli 2010 ska hon skicka sin slutrapport till sekretariatet, utan hemligstämplar. Det är en femtiosidig beskrivning av generalsekreterarens bristande ledarskap. Dokumentet kommer att ge eko i all världens massmedier.

Men först är det avtackning.

På eftermiddagen denna varma fredag, när turisterna flockas på Manhattan och de många amerikanska flaggorna skvallrar om att det varit Fourth of July några dagar tidigare, åker Ban Ki-moon från sitt kontor vid Hudsonfloden de fem kvarteren till 380 Madison Avenue, mellan 46:e och 47:e gatan. Här ligger OIOS temporära lokaler, granskningsorganet som är speciellt inrättat för att bistå generalsekreteraren i det svåra uppdraget att leda FN.

Det är första gången han är där. Ban Ki-moon har varit upptagen med annat, inte minst med att resa jorden runt i syfte att säkra en andra mandatperiod för sig själv.

Det är som om en storögd amerikansk president skulle bli guidad till FBI, Högsta domstolen eller kongressen efter tre år i Vita huset.

”Ban har alltid varit oerhört förekommande mot mig”, säger Inga-Britt Ahlenius. ”Nästan till överdrift, som om han söker kompensera med denna vänlighet för att han ignorerar OIOS professionellt. Han är inte intresserad av att leda organisationen och har då inte heller något behov av kontakt med den interna granskningen.”

När Ban Ki-moon tillträder som generalsekreterare gör han sig av med alla Kofi Annans närmaste medarbetare och rekryterar sina egna på korta kontrakt. Inga-Britt Ahlenius kommer han inte åt – hon har ett femårigt mandat beslutat av generalförsamlingen. Det irriterar honom förstås. Till ledande diplomater säger han att ”Hon brister i respekt för mig”, och ”Jag kan inte arbeta med henne”.

Ban vill ha goda nyheter och bekräftelse på sitt ledarskap. Sommaren 2010 är han säkert lättad över att bli kvitt den självständiga granskningschefen, men nu ska hon i alla fall tackas av.

Generalsekreteraren kliver ur limousinen i skuggan av en livvakt. Entréhallen på 380 Madison Avenue är värdig ett kungligt palats, med väldiga pelare i marmor. En gång för länge sedan, före finanskraschen, var detta en storbanks huvudkontor.

Ban Ki-moon tar hissen upp till OIOS på tionde våningen. Han ser sig om i lokalerna, där ett hundratal personer har samlats med champagneglas i händerna. Några fotoblixtar brinner av. Sorlet tystnar lite grann när han nickar åt sidorna med ett återhållsamt leende.

OIOS är ett mikrokosmos av FN, med kvalificerad personal från hela världen. Kontorslokalerna utgörs av en labyrint. På initiativ av Inga-Britt Ahlenius och efter en tävling bland personalen har korridorerna döpts efter kända gator: ”Penny Lane”, ”Las Ramblas”, ”Silk Road”, ”La Fayette”, ”Basin Street”. De gemensamma mötesrummen är uppkallade efter Galapagos – ett världsarv – och San Francisco där FN-stadgan skrevs under 1945.

Mat från olika länder har dukats upp i entréutrymmet framför hissarna, en yta döpt till ”Strawberry Fields” efter den ena sidan av alla tiders mest berömda popsingel, ihop med just ”Penny Lane” från 1967. Alla kan nynna John Lennons och Paul McCartneys hyllningar till barndomens Liverpool. Här finns gemensamma referenser på engelska som knyter ihop FN-personal över generations- och nationsgränser.

Inom OIOS arbetar människor från sjuttio-åttio olika nationer.

Att de alla är utbildade till ekonomer och revisorer ger en gemensam professionell kärna, men personalfesterna är mångkulturella fyrverkerier med allt från egyptisk magdans till ishockeysnack.

Inga-Britt Ahlenius närmast underställda chefer har just hållit tal till henne, berömt den svenska ledarstilen med öppen dörr, anspelat på hennes musiksmak som spänner från Pink Floyd och Elvis till Bach och Mozart, tackat för att OIOS fått struktur på sitt arbete under hennes ledning.

Chefen för revisionsavdelningen, Fatoumata Ndiaye från Senegal, skojar om Inga-Britt Ahlenius långa meritlista och hennes musikval från sommarprogrammet i Sveriges Radio. Cheferna för Investigations, amerikanen Michael Dudley, och för Inspections, Yee-Woo ”Eddie” Guo från Singapore, tackar för uppryckningen av OIOS, med nya manualer och stöd från FN:s generalförsamling.

Nu är det generalsekreterarens tur. Han säger några vänliga ord om Ahlenius insatser, men uppehåller sig mest kring hur isolerat OIOS måste vara. Är det inte lite synd om dem i sin ensamhet, avskärmade från omvärlden, utan kompisar?

”Vilket konstigt tal”, viskar en av Inga-Britt Ahlenius unga medarbetare.

En annan kollega som just varit i Liberia och intervjuat sjuttio FN-anställda, finner det märkligt att högste chefen tror att OIOS saknar verklighetskontakt.

Han förstår helt enkelt inte vad de jobbar med. I stället för en resurs till ledningens förfogande uppfattas OIOS snarast som ett störande inslag på FN-skrapans 38:e våning, där det mesta kretsar kring generalsekreterarens almanacka och resor.

Efter avtackningen tar Ahlenius ändå chansen att visa generalsekreteraren runt, när han nu gjort sig omaket att komma till vad han uppenbart betraktar som främmande territorium. De går nerför ”Wall Street”, blickar mot hennes kontor på ”Rue de l´Independence” – revolutionens, oberoendets och frihetens symboliska paradgata.

Han ler som han brukar och säger att guidningen är very nice.

Några timmar tidigare var det bistrare miner. Vid morgonens ledningsmöte fick Ban Ki-moon ett par av sina återkommande utbrott.

Då befann de sig i sammanträdesrummet med den blå och vita gobelängen av Matisse i de temporära lokalerna på 46:e gatan.

Dessa fredagsmöten hålls oregelbundet och ställs ofta in med kort varsel. De är en restpost efter Ban Ki-moons resor. Ibland avstår han mötet av andra skäl, som den gången han skulle bli fotograferad med en besökande grupp ungdomsaktivister från Latinamerika.

När OIOS i en rapport påtalar att det saknas vettiga agendor för generalsekreterarens ledningsmöten tvingas stabschefen Kim Won-soo stå till svars i en av generalförsamlingens kommittéer, något han inte uppskattar. Det leder dock till att Ban Ki-moon därefter vid mötets början anmäler vad han vill diskutera.

Den 9 juli 2010 möts dock generalsekreteraren och hans närmaste medarbetare, undergeneralsekreterarna. En diskussionspunkt gäller rekryteringen av chef till FN:s nya, sammanslagna organisation för kvinnors rättigheter. Det måste vara en kvinnlig chef, tycker Ban Ki-moon. När Inga-Britt Ahlenius frågar ”varför det?” får hon inget svar.

Möjligen associerar de närvarande till den ännu olösta rekryteringsfrågan i OIOS. I flera år har Ban Ki-moon blockerat Inga-Britt Ahlenius anställning av den överlägset bäst meriterade, den amerikanske åklagaren Robert Appleton, som chef för hennes avdelning för Investigations, på den formella grunden att OIOS måste hitta en kvinnlig sökande. Samma invändning har kommit vad gäller tillsättningen av en annan chefsposition i OIOS, där den mest kvalificerade av de sökande är en man från Singapore.

Generalsekreteraren säger sig nu vara missnöjd med de ”byråkratiska” kandidater som föreslagits till det nya kvinnoorganet.

Han vill ha en stark ”troubleshooter” i ledningen.

Ban Ki-moon talar omvittnat kryptisk engelska, men har en rik vokabulär av signalord med positiv klang. Troubleshooters. Team players. Whistle-blowers. Transparency. Accountability. Openness. Win-win. Problemet är att de vackra orden inte omsätts i den högsta FN-ledningens eget agerande.

Ban berömmer till exempel systemet för whistle-blower protection, skydd för uppgiftslämnare av obekväm information, och lovar att göra ansvarsutkrävande och öppenhet till ledstjärnor, men agerar i praktiken så att han undergräver granskningsorganet OIOS.

”Jag vill höra era synpunkter”, säger Ban inbjudande då han tillträder – men när personalen tar honom på orden blir han mest irriterad och betraktar det som bristande lojalitet.

Nu begär undergeneralsekreteraren för ekonomiska och sociala frågor, kinesen Zukang Sha, ordet. Han är ansvarig för de funktioner som ska slås ihop till den nya kvinnomyndigheten, och anser att han bör höras i tillsättningsprocessen.

Något i denna diskussion triggar Ban Ki-moon. Det är ingen hemlighet att han har försökt att bli av med Sha, i stort sett den enda av undergeneralsekreterarna som då och då artikulerar egna synpunkter. I sådana situationer kan det vara en fördel att komma från ett land med permanent plats i säkerhetsrådet.

Ban Ki-moon skäller ut kollektivet av medarbetare: ”Ni är här för en begränsad period, men ni bevakar bara era revir. Jag kan byta ut er! Ni måste sätta er över era avdelningars intressen. Ni är i första hand mina seniora rådgivare, inte avdelningschefer.”

Så mycket för team building.

Det ostrukturerade mötet driver vidare till punkten Sri Lanka, där folk har bränt bilder av Ban Ki-moon för hans ambitioner att få klarhet i påstådda krigsförbrytelser. Presidenten Mahinda Rajapaksa har vid ett tidigare tillfälle skällt ut generalsekreteraren i telefon, samtidigt som Ban fått kritik från andra håll för sin låga profil i samband med det blodiga inbördeskriget.

Återigen öser Ban Ki-moon ovett över sina undergeneralsekreterare.

De agerar inte som ett lag och skyddar honom inte i sådana utsatta situationer, säger han.

”Ni borde känna er förolämpade å mina vägnar. Som seniora medarbetare måste ni ha ett bredare perspektiv än ert eget bästa.

Ni måste försvara mig! Så här skulle det aldrig gå till på ett utrikesdepartement.”

Anspelningen på den koreanska utrikesförvaltningen, Ban Ki-moons hemmaplan sedan fyra decennier tillbaka, är typisk. Detta är generalsekreterarens referensram, alltings mått.

Så vad utmärker då den koreanska byråkratin?

Präglad av formell artighet, åtminstone utåt och mot överordnade, har denna organisationskultur legat till grund för en oslagbar nationell framgångssaga. Det för femtio år sedan utfattiga och krigshärjade Sydkorea är i dag världens tionde största ekonomi.

Här är uppenbarligen ett land som fungerar, och som har lyckats ta steget från diktatur till demokrati.

Men det finns också mindre smickrande inslag i bilden. En forskare beskriver saken så här:

”Koreaner har utövat avancerad byråkrati sedan 1300-talet, när neokonfucianer under Yi Seong Gye grundade Yi-dynastin. Utmärkande drag för denna gamla kultur är tvetydiga uttalanden, ”borttappade” dokument, dold nepotism eller utstötning, byråkratisk fördröjning och interna strider mellan fraktioner som baktalar varandra.”

Korridorpolitik i den stilen är förstås inget unikt för Sydkorea; i Europa brukar vi kalla fenomenet bysantinskt. Men medan USA har haft ungefär sextio år på sig att utveckla avancerade byråkratiska reflexer har Korea haft sex hundra år.

Kärnan i denna elitkultur var länge utantilläsning av konfucianska klassiker, en utpräglat hierarkisk tankevärld. Ban Ki-moons talskrivare kan ibland slå till med det moderna uttrycket ”to think outside the box”, men det är knappast något som uppmuntras i den administrativa tradition där Ban har sina rötter.

Underlydande ska veta sin plats och stödja chefen. Punkt.

I vissa sammanhang kan traditionen vara effektiv, i andra sammanhang mindre lyckad. Olyckor inom flyget har till exempel kunnat förklaras av en oförmåga att tala klarspråk uppåt i hierarkin.

Detta är något som skiljer sig åt mellan olika kulturer.

Fenomenet har analyserats inom ramen för PDI, Power Distance Index, och föreslagits som förklaring till att flygbolag från länder som Colombia och Sydkorea haft ovanligt hög olycksfrekvens.

Detta är nationer som – till skillnad från USA och Sverige – ligger högt i PDI, det vill säga där man sätter stort värde på respekt för auktoriteter.

Korean Air var under en lång period sjutton gånger så olycksdrabbat som amerikanska United Airlines. När andrepiloten inte törs tala om för förstepiloten att bränslet håller på att ta slut eller att det är fel på planet kan konsekvenserna bli katastrofala.

Det är tydligt att Ban Ki-moon betraktar sina undergeneralsekreterare, inklusive chefen för OIOS, som andrepiloter. Hans i praktiken närmaste man i FN-sekretariatet, den vice stabschefen Kim Won-soo som händelsevis också kommer från Sydkorea, avskärmar generalsekreteraren från kontakter med FN:s granskningsorgan.

Vid de fåtaliga tillfällen då Kim och Ban visar intresse för OIOS är ärendet att organisationen ska utreda läckor.

Inga-Britt Ahlenius har avvisat sådana utredningar med hänvisning till att de aldrig kan ge resultat och att det inte skulle vara till fördel för Bans image om han utreder läckor. Cheferna i organisationen ska sörja för den nödvändiga nivån av sekretess och lojalitet från personalens sida, inte OIOS, som ju själva förlitar sig på whistle-blowers i sitt uppdrag.

I  Ban Ki-moons tankevärld är OIOS tredubbelt irrelevant. Fokus ligger på fototillfällen som främjar hans omval till generalsekreterare, inte på uppdraget som FN:s chefsadministratör.

Rapporterna från OIOS är per definition obekväma. Inga-Britt Ahlenius har redan från början gjort klart att hennes avdelning är oberoende i enlighet med generalförsamlingens beslut, lojal mot FN-stadgan och mot organisationen.

Veckan efter den surrealistiska vandringen över ”Strawberry fields” lägger hon sin femtio sidor tjocka slutrapport i internposten, ett exemplar till generalsekreteraren och åtta kopior till de närmast sörjande. Den läcker som väntat ut till pressen och innehåller formuleringar som genast blir klassiska:

”Jag beklagar att behöva säga att sekretariatet är statt i förfall.

Det inte bara faller isär, det är på drift mot irrelevans.”

”Ert sätt att agera är inte bara beklagansvärt utan förkastligt.

Era handlingar saknar motstycke, och är enligt mitt förmenande synnerligen genanta för er själv”, skriver hon med adress till Mr Chance;

”I stället för att stödja den interna granskningen, vilket vore ett tecken på gott ledarskap, har ni försökt kontrollera den vilket är att underminera dess ställning.”

Rapporten är uppdelad på fyra teman: Transparens, Ansvarsutkrävande, Oberoende granskning och Reformer. Ahlenius inleder med en genomgång av de utfästelser som Ban Ki-moon gjorde när han tillträdde, samt vad som stipuleras i FN-stadgan, och bedömer sedan resultaten mot denna måttstock. Det är helt enkelt en revisionsrapport.

Det är så man mäter kvalitet i offentlig förvaltning. Leverans i relation till regelverket. Effektivitet som ett mått på vad medborgarna får för skattepengarna.

Ahlenius vänder sig direkt till generalsekreteraren, utan omskrivningar. Slutsatserna är bekymrade. Vidräkningen avslutas så här:

Jag oroas över att vi är inne i en process av förfall och minskad betydelse för Organisationen. Kort sagt – vi verkar vara en allt mindre relevant partner i lösandet av världens problem. Detta underminerar oundvikligen Förenta Nationernas möjligheter att fullfölja sitt mandat. I sista hand är det till skada för freden och stabiliteten i världen, vilket är lika sorgligt som allvarligt.

Tack, herr generalsekreterare, för er uppmärksamhet.

”Förneka aldrig dina egna övertygelser och erfarenheter bara för att få lugn och ro.”

New York 14 Juli 2010

Inga-Britt Ahlenius

Citatet i slutet av den långa rapporten kommer från Dag Hammarskjöld, den svenske generalsekreteraren som personifierade tjänstemannens integritet.

Ban Ki-moon har fått kritik förut, bland annat i en läckt PM från den norska FN-representationen i New York 2009. Ofta har det handlat om hans obefintliga avtryck i internationell politik: dålig engelska, spretiga prioriteringar, diplomatisk försiktighet, anpassning till stormakterna, karisma som ett moln i byxor.

Kritiken från OIOS-chefen Inga-Britt Ahlenius är av en annan karaktär, men minst lika allvarlig eftersom den handlar om kärnan i generalsekreterarens uppdrag som FN:s chefsadministratör. Om han inte förmår att fylla denna interna uppgift att leda sekretariatet undermineras FN.

Det är första gången en så senior medarbetare tar bladet ifrån munnen. Att Ban Ki-moon inte är någon stjärnpredikant som Dag Hammarskjöld eller Kofi Annan har världen redan insett. Nu får den veta att han inte heller är någon kompetent kontorschef som Kurt Waldheim eller Boutros Boutros-Ghali.

Reaktionerna låter inte vänta på sig. Washington Post är först ut med att berätta om dokumentet:

”Departing U.N. official calls Ban´s leadership ´deplorable´ in 50-page memo.”

Förutsägbart anlägger FN-sekretariatet moteld med sina PR-resurser.

Det är framför allt stabschefen Vijay Nambiar som får sköta saken. Ahlenius har bortsett ifrån eller lämnat en oriktig bild av ”många viktiga fakta”, säger han.

I ett skrivet svar på Inga-Britt Ahlenius kritik, daterat 19 juli 2010, tar Nambiar chefen i försvar men medger också brister inom FN:

Generalsekreterare Ban Ki-moon är den förste att erkänna att denna organisation har lång väg att gå för att bejaka förändring och anpassa sig till dagens värld. Men en sak måste understrykas: denna generalsekreterare, liksom hans företrädare, måste finna balansen mellan att agera som chefsadministratör för FN å ena sidan, och visa verkligt globalt ledarskap å andra sidan. En granskning av hans meriter visar att Ban har stått för genuint visionärt ledarskap i viktiga frågor, från klimatförändringar, till utveckling och till kvinnors rättigheter. Han har kämpat för jämställdhet.

Han har tagit täten i viktiga politiska frågor från Gaza till Haiti till Sudan.

Några saker är slående med detta diplomatiska mästerstycke till svar. För det första måste man fråga sig varför inte Ban Ki-moon själv replikerar, när de konkreta synpunkterna från den avgående chefen för OIOS gäller honom personligen?

För det andra bekräftar Nambiar ofrivilligt den generella kritik som länge riktats mot Ban Ki-moon. Om generalsekreteraren har lyckats när det gäller klimatet, kvinnors frigörelse, Gaza, Haiti och Sudan – hur illa ställt är det då inte på områden där han misslyckats?

För det tredje bekräftar Nambiar indirekt Ahlenius kritik av den bristande ledningen. I avvägningen mellan att leda sekretariatet och resandet i syfte att visa ”globalt ledarskap” har Ban Ki-moon satsat allt krut på det sistnämnda. Men sekretariatet kan inte lämnas vind för våg – det är ju själva basen för FN:s förmåga att agera.

Med Ahlenius ord är sekretariatet nu ”på drift mot irrelevans”.

Off the record medger diplomater och FN-anställda i sekretariatet att Ahlenius kritik är befogad; ledarskapet i toppen är svagt. Utåt manifesteras emellertid tystnadens kultur i New York under dessa heta sommarveckor.

Ban Ki-moon har gett sina närmaste medarbetare, undergeneralsekreterarna, tidsbegränsade förordnanden som förlängs ett år i taget. Alla är beroende av regimen. Bohag har flyttats, barn har satts i dyra skolor, dörrar måste hållas öppna till nästa jobb. Man tiger och lider under en inkompetent ledning i stället för att sjunga ut offentligt.

”Jag får ett allt starkare intryck att atmosfären i sekretariatet och framför allt i dess högre nivåer ändrats väsentligt med Ban Ki-moon i ledningen”, säger den svenske diplomatveteranen Hans Blix;

”Under många års arbete med och inom FN-systemet har jag mött oerhört många i sekretariatet som var gedigna och energiska internationalister. Jag är rädd att känslan att utgöra en självständig civil service nu undergrävs.”

Vid en förvirrad presskonferens ett par veckor efter Inga-Britt Ahlenius slutrapport får Ban Ki-moon frågan om OIOS-chefens kritik. Han säger sig vara bestört över anklagelsen att ha agerat ”oetiskt”.

Detta försvar är ett försök att vilseleda. Rapporten handlar om hans inkompetens och bristande engagemang för uppdraget, inte om korruption.

I det tysta får Inga-Britt Ahlenius starkt stöd för synpunkterna i slutrapporten. ”Jag älskar den”, säger en av hennes medarbetare.

”Han är en katastrof ”, säger en ambassadör; ”Vi har gett upp om FN.”

Utåt tillhör svenskarna de minst kritiska till Ban Ki-moon. Utrikesminister Carl Bildt avvisar journalisternas frågor med att han inte har läst Ahlenius rapport.

Den avgående FN-ambassadören Anders Lidén betonar att generalsekreteraren också har ”goda sidor”. Man anar en underliggande vilja att sopa ledarskapsfrågan under mattan eftersom FN också under en borgerlig regering utgör hörnstenen i svensk utrikespolitik. De friare spelarna – Norge och Schweiz – har tagit över som mest pådrivande och stödjande medlemsländer i New York, kritiska när det behövs.

Medan svenska diplomater hummar går de internationella presskommentarerna till Ahlenius End-of-Mission-Report desto rakare på sak.

”FN behöver en chef som kan leda”, skriver Michael Soussan på CNN.com. Han är mannen som avslöjade FN-historiens största korruptionsskandal, olja-för-mat-programmet, och sedermera beskrev processen dräpande i bestsellern ”Backstabbing for beginners”.

”Den nyligen läckta promemorian från FN:s antikorruptionschef Inga-Britt Ahlenius till generalsekreterare Ban Ki-moon gör det omöjligt för Vita huset att stödja en andra mandatperiod för FN-chefen nästa år”, skriver Soussan. Han drar sig till minnes hur Ahlenius några år tidigare engagerade honom för en workshop med hennes chefer, för att dra lärdomar av olja-för-mat;

”Hennes infallsvinkel var så annorlunda mot allt jag sett inom FN, att jag började bli hoppfull om möjligheterna till verkliga reformer, trots allt.”

I tidskriften Foreign Policy konstaterar journalisten James Traub att endast Vita huset har makten att lyfta bort Ban Ki-moon efter en mandatperiod. Traub öppnar med en minnesvärd bild:

I maj 2006 kom Ban Ki-moon ut offentligt som sökande till tjänsten som FN:s generalsekreterare. Efter ungefär tjugo minuter av Bans monotona och underliga engelska, hans utstuderat intetsägande svar på frågorna, hade jag fallit i djup sömn. Då borde jag ha insett att han var den perfekta kandidaten för jobbet.James Traub gör som många andra en poäng av att Ban Ki-moons färglöshet inte är någon slump. För Bushadministrationen och dess FN-hatande FN-ambassadör John Bolton var Ban Ki-moon själva ”botemedlet mot Kofi Annans farliga karisma”, Annan som under invasionen i Irak hade följt Dag Hammarskjölds exempel och ifrågasatt en självsvåldig supermakt.

”Har FN råd med fem år till under Ban Ki-moon?” frågar sig James Traub.

Under 1980-talet, på Kurt Waldheims tid, spelade det inte så stor roll vem som ledde FN, för organisationens handlingsutrymme var kringskuret till följd av kalla kriget. I dag är situationen annorlunda.

Världen formligen ropar efter ett globalt ledarskap som matchar de gränsöverskridande utmaningarna.

Den före detta sydkoreanske utrikesministern är tyvärr inte mannen att leverera detta, som Inga-Britt Ahlenius slutrapport och rubriken över James Traubs kommentar i Foreign Policy påpekar med önskvärd tydlighet:

”Good Night, Ban Ki-moon.”

”Mr Chance”

Ban Ki-moon föddes 1944 i Sydkorea.

Ban har studerat internationell politik i Seoul 1970 och förvaltning vid Harvarduniversitetet.

1970–2000 var han diplomat bland annat vid Sydkoreas ambassader i Indien, USA och Österrike.

2007 efterträdde han Kofi Annan som FN:s generalsekreterare.

Källa: NE

”Ms Fearless”

Inga-Britt Ahlenius är född 1939.

Efter att ha jobbat som bland annat departementsråd och budgetchef på Finansdepartementet blev hon 1993 en stridbar generaldirektör för Riksrevisionsverket. Där hamnade hon i en omskriven fejd med finansminister Bosse Ringholm.

2005 fick hon FN:s tredje mäktigaste ställning som chef för dess interna revision, OIOS.

Källa: NE

Niklas Ekdal

Niklas Ekdal är journalist och författare. Efter studier i historia, statsvetenskap och litteraturvetenskap blev han ledarskribent på Expressen 1990.

2001 tillträdde han som politisk redaktör och chef för Dagens Nyheters ledarredaktion där han blev kvar till 2008.

Källa: Wikipedia