Den ljusnande framtid tillhörde en gång tredje världen. Så här efteråt låter det otroligt, men i mitten av 1970-talet var Syd en maktsfär på väg uppåt. Militärt, politiskt och ekonomiskt började de så kallade utvecklingsländerna att bli något att räkna med för den rika delen av världen.
Många olika händelser samverkade. Nationella befrielserörelser i Sydostasien och i vissa afrikanska länder vann militära segrar. Opec-ländernas prishöjningar ledde till en omfördelning av kapital från Nord i en aldrig tidigare skådad omfattning. Talet om en ny ekonomisk världsordning, från början framfört av den alliansfria rörelsen och godkänt i FN 1974, började låta trovärdigt.
Ett decennium senare var festen över. 1960-talets förhoppningar om demokrati och välstånd verkade inte kunna gå i uppfyllelse. Istället kom stagnation, diktatur, korruption och inställda betalningar. Pengarna som lånats från Nord kunde inte återbetalas. Den så kallade skuldfällan slog igen - och Syd hamnade ohjälpligt på efterkälken igen.
Idag - dryga tjugo år senare - börjar liberala ekonomer att fråga sig varför. Förklaringarna som levereras är ganska likartade. Och entydiga. Den inställda framtiden har med interna problem att göra. Saker som korruption, kapitalflykt och bristande teknologisk kompetens. Syd har sig självt att skylla.
Sålunda har ekonomen Mauricio Rojas för tankesmedjan Timbros räkning skrivit en hel bok, "Carmencitas sorg", om Argentinas ekonomiska kollaps. Rojas ger en övertygande bild av ett olyckligt kolonialt förflutet (det vill säga landet fungerade som station för slavhandeln) som upplevde en kort guldålder med primitiv industriell blomstring och som sedan självdog. Framför allt därför att man aldrig lyckades med några satsningar på högteknologi, utan istället stannade kvar i sin av jordbruk och enkel manufaktur dominerade ekonomi som dessutom skyddades av en politik som blev alltmer merkantilistisk.
Professor Bo Rothstein varnade oss för ett tag sen att slentrianmässigt påstå att u-ländernas fattigdom beror på västs utsugning, när den i själva verket hänger ihop med korruptionen i samma länder (Arena 3/2002). Rothsteins analys ligger nära den peruanske forskaren Hernando de Sotos - Soto har blivit nästan ihjälkramad av högern för sin upptäckt att ekonomisk utveckling i många tredjevärlden länder sackar efter på grund av bristande rättsinstitutioner. Ibland finns inte ens något regelsystem för fast egendom.
Slutligen ägnade tidskriften Axess hela sitt februarinummer åt att beskriva Afrikas "återfödelse" - eller snarare "törnrosasömn".
Den brittiske forskaren Patrick Chabal skyllde den uteblivna ekonomiska och demokratiska utvecklingen i en rad afrikanska länder på något han kallar för nypatriomonell makt. Med nypatriomonell makt menade han att oavsett vilka formella, politiska strukturer som finns i de här länderna så överförs makt i allt väsentligt genom den informella sektorn. Pernilla Ståhl beskrev i ett reportage i samma tidskriftsnummer hur Kenyas övergång till en fungerande demokrati försvåras av den korrupta och slutna statsapparaten.
Det tycks ha blivit på modet att granska de fattigas inkompetens i sömmarna.
Andra forskare - allt mer marginaliserade - menar dock envist att man måste ta med fler faktorer i beräkningen om man ska kunna förklara den växande klyftan mellan Nord och Syd. Utan att bortse från det faktum att många regimer i de fattiga länderna varit och är korrumperade, att kapitalflykt eller omotiverade utgifter till militär och lyxkonsumtion kraftigt belastat statskassorna, försöker man resonera kring vad den ständigt ökande skuldbördan haft att betyda för Syds belägenhet.
En ekonom som Kenneth Hermele betonar till exempel långivarnas ansvar för den överdrivna skuldsättningen. Många banker och rådgivare i väst var införstådda med fortgående utlåning trots att det fanns gott om varningstecken. Vidare, skriver Hermele, kan man diskutera om de lån som togs under diktaturer (Somoza i Nicaragua, Mobuto i Zaire och Suharto i Indonesien) ska anses vara legitima. Bör inte de som stått bakom lånen också vara med och betala för sina misstag och felbedömningar enligt de regler som annars gäller i affärsvärlden?
De i många läger förkättrade globaliseringskritikerna lägger ytterligare en förklaring till de ovan nämnda. De menar att man måste se Syds ekonomiska och politiska misslyckanden i strukturella termer.
Skuldkrisen - den tyngsta ekonomiska bördan för många länder i tredje världen - beror inte minst på historiska faktorer som slavhandeln, kolonialismen och det ojämna utbytet mellan Nord och Syd.
Om man till dessa lägger de ytterligt orättvisa spelreglerna för internationell frihandel, är det kanske inte så konstigt att Syds korta period av självständighet och blomstring så snart vändes i motsatsen. Märkligt är det däremot att de här faktorerna liksom faller bort, när Nords ekonomer ska beskriva Syds utveckling.
På senaste tiden har slavarnas ättlingar i en rad afrikanska länder börjat framföra krav på att någon form av ersättning ska utgå från Nord för all den arbetskraft och de liv man så hänsynslöst exploaterade under kolonialismens glada dagar.
Det är väl knappast en slump att gamla eurocentriska idéer om färgades "underlägsenhet" och "teknologiska efterblivenhet" ungefär samtidigt dammats av liberaler i de länder som kan betraktas som återbetalningsskyldiga. Eller att svenska ekonomer som lydigt tassar i brittiska och amerikanska fotspår, plötsligt upptäckt att den rika världen inte längre står i skuld.