Allt är ljust inne hos rektor. Ljusa möbler. Ljusgula väggar. Lysrör. Svensk stil i offentlig tappning: väntrum, sammanträdesrum, expedition, mottagning, reception: överallt samma blonda, opersonliga smakfullhet, ren och ljus, inte påträngande utan diskret, som svensken själv. Detta ljusa arv är en tyngd på mina axlar när jag sitter här med klassföreståndaren, ämnesansvarige läraren, ämnesutvecklingsansvarige dito och rektor, som svensklärare för eleven där mitt emot oss: den allvarlige syrianske familjepojken, a-studenten med vidlyftiga drömmar om Handelshögskolan och en lysande karriär, väldiga inkomster och bostad i innerstan.
Vi har haft nationella provet och han har, som vanligt, lämnat in den överlägset bästa uppsatsen. En korrekt text om kvinnors rätt och jämlikhet som villkor för positiv samhällsutveckling. Visserligen var den lite väl papegojaktig, utan personliga åsikter eller minsta avvikelse från den offentliga linjen - samtidigt uppskattade jag just, med ett småleende, att han så perfekt visste att motsvara de krav och förväntningar det svenska samhället har på en ung man med invandrade föräldrar. Han skulle kunnat hålla sin uppsats som förstamajtal med en storleende Mona Sahlin på första bänk!
- Men du har ju skrivit av en artikel ur Aftonbladet, försökte vi och visade tidningen för honom. Ord för ord var det samma text.
- Men jag har inte fuskat, protesterade han, jag lärde mig utantill. Jag hade ingen lapp med på provet!
Hade han faktiskt lärt sig hela artikeln utantill? Ja, det var kanske möjligt - men här i Sverige räknas inte det som kunskap. Du ska tänka själv, vara kritisk och formulera dina egna åsikter.
Vi kämpade och stod i, argumenterade hårt för att det faktiskt var fusk att skriva av en artikel, även om det var ur minnet, och trots att han aldrig erkände - eller ens insåg - sitt fel blev han underkänd på provet. Det var en skandal och en tragedi. Han var vår bästa elev. Han skulle ju gå på Handelshögskolan, han skulle ju lyckas och bli något stort! En förebild, en sådan där som kommer på temadagar och berättar om sin framgång! Det var ju han som skulle öppna vägen och visa på möjligheterna för de andra! Och så gör han så här sviker oss sviker skolan sviker alla lärare och kamraterna och hela Botkyrka.
Fast det kanske inte är så lätt att ständigt ses som en representant och förebild heller?
Starka krafter vill forma oss alla efter sina ideal - därav den också berättigade misstänksamheten mot alla krav på anpassning. Det går ju till exempel inte att låta svensksvenskar leva ut, prova olika identiteter, byta kön, konvertera och abdikera samtidigt som man kräver att de invandrade och deras barn skall anpassa sig efter ett abstrakt ideal, en tänkt svenskhet med gemensamma värderingar och åsikter.
Elevernas förmåga att anpassa språk, stil och attityd beroende på om de är bland kompisar, med familjen eller inför oss lärare gjorde ett djupt intryck på mig under min tid som vikarie på S:t Botvids gymnasium 2002/03. Värstingen eller den allra mest utmanande tjejen, som ställer till bråk på det fåtal lektioner han eller hon alls värdigas komma till, ser man en eftermiddag på hemväg genom köpcentret med mamma och den problematiska tonåringen hälsar sin lärare med sänkt blick och nästan bockar eller niger. Det är en kulturell kompetens som klart är en tillgång i många fall; men också ett sätt att ducka för omvärldens motstridiga anspråk.
Vad invandringen under senare decennier gjort allt tydligare är att det inte finns någon normalitet, den svenska identiteten är inte heller genomskinlig, naturlig utan också den tidsbunden, villkorlig, flyktig - precis som heteroidentiteten eller, just det: invandraridentiteten. Den där som Gringo lever högt på: bilden av fräcka, fria, starka, smarta, uppkäftiga spännande förortsungdomar som är så otroligt härligt kreativa och spännande på alla sätt. Men är inte det också en konstruktion?
Gringos skribenter är ofta fenomenala på att tricksa med det svenska språket. Inget tvivel om att den så kallade miljonsvenskan berikar vårt gemensamma modersmål. Inget tvivel heller om att de som skriver i denna tidning behärskar de rätta koderna, uttrycken och stilmedlen. Det är så lätt för den sexiga underdoggen Gringo att kalla Ebba Witt-Brattström för rasist och fascist, utan att tillåta henne något genmäle - hon är svensk, hon är akademiker, hon tillhör den kulturella överklassen: en sittande fågel i en tid då etiketter och epitet väger tyngre än argument och vem du är betyder mer än vad du säger.
Men där det inte längre finns något gemensamt språk och samtalsreglerna sätts ur spel upphör offentligheten att fungera. När allt reduceras till stil och attityd har ideologi och debatt förvandlats till rena modefrågor och det är nog risk att dagens hotta tankesultan så småningom får sällskap av en spännande, provokativ tankeführer.
De elever jag också mötte, som gått genom hela den svenska grundskolan utan att lära sig så pass mycket svenska att de skulle klara att läsa till exempel denna artikel, kommer inte att klara någon högskoleutbildning, de kommer inte att kunna få något kvalificerat arbete och de kommer inte att kunna fullt ut ta till vara sina demokratiska fri- och rättigheter. Det spelar ingen roll om deras ofullständiga svenska upphöjs till dialekt eller ej - de har absolut rätt att få tillgång till det instrument Gringos redaktion behärskar så väl, precis som vilken mas, gute eller gräbba som helst: en fullgod svenska.
S:t Botvids minneskonstnär fick en till chans, lämnade in en ny uppsats och gavs MVG i svenska, trots att den ämnesansvarige läraren protesterade - han tyckte det var orättvist mot de andra elever som följt spelreglerna - men man kan ju inte bara låta en sådan guldklimp gå förlorad ju! Själv vacklade jag mellan för och emot. Jag antar att han fick sin örfil på Handelshögskolan; om inte förr så i yrkeslivet. Risken är bara att den där örfilen blir hårdare, ju senare den kommer.