Nya främmande ord klagar mången över med argumentet att de är obegripliga.
Det kan stämma så länge orden verkligen är nya. Om de har anlag för att vara begripliga klarnar deras betydelse snart nog genom de sammanhang där de förekommer. Så är till exempel läsarnas favoritantipatier dissa och hajpa, 'se ner på', 'avfärda' respektive 'upphöja', 'överskatta' är inte längre vare sig alldeles nya eller främmande.
Däremot möter man sällan invändningar mot gamla svårbegripliga svenska ord. Det får man vara glad för. Räddningen för sådana är att de inte dissas utan hålls vid liv genom att tas i bruk.
Ett sådant ord är det oböjliga adjektivet urarva.
Det betyder 'utan krav på arv'. Man kan göra sig urarva, det vill säga avstå från arv, och man kan göras urarva, bli förklarad urarva, det vill säga göras arvlös. I en urarva konkurs avstår arvingarna från tillgångarna i dödsboet (för att slippa ansvaret och inte råka i personlig skuld).
Nu är det juridiska bruket av urarva rätt ovanligt. I stället används ordet i överförd betydelse, om att förlora sitt själsliga arv genom att klippa banden bakåt. Man möter det i formuleringar som vi gör oss kulturellt urarva om vi inte läser äldre litteratur, staden har gjort sig historiskt och mentalt urarva genom rivningen av all gammal bebyggelse.
När jag går igenom exemplen på urarva i tidningarnas pressarkiv finner jag dessvärre att ordet då och då används i betydelsen 'urgammal', som i "detta urarva idiom" om stjärnornas språk (hur nu det skulle gestalta sig). Skribenten har sannolikt uppfattat urarva som 'arv från urminnes tider'.
En annan missuppfattning är att ordet betyder 'urmodig'. Om en priskommittés dammiga regelbok sägs att den blir mer och mer urarva för varje år.
Detta är ju ett alldeles urbota avvita bruk av urarva, det vill säga ett bruk så vettlöst att det inte ens kan sonas med böter. (Det rör sig om samma ur- i urbota och urarva, nämligen med betydelsen 'inte', 'utan').
I avvita möter vi en fornsvensk form för vett - att vara avvita är att vara 'av vettet', det vill säga från det, galen, otillräknelig. Avvita uttalas på liknande sätt som avvisa.)
Men det är inte roligt att behöva klandra dem som vill hålla liv i vår gamla ordskatt. Mister vi den gör vi oss ju språkligt urarva, och sedan står vi där och jämrar oss över att svenskan är så fattig.