Vårt vikingatida arv är inte till alla delar något att yvas över. Dagens fotbollshuliganer som uppumpade på sprit och droger vrålande ger sig på löst och fast och folk och fä (läs polishundar) är goda efterföljare till bärsärkarna - forntida våldsmän som iförda såväl skräckinjagande plagg av björnskinn (bär, tyskans Bär, engelskans bear, är samma ord som björn) som vapen och omtöcknade av röd flugsvamp arbetade upp ett vettlöst raseri.
Omgivningen satte sig i säkerhet när det drog ihop sig till bärsärkagång.
Av och till möter man formuleringen gå bärsärk. "Knivman gick bärsärk" löd en rubrik alldeles häromdagen.
Det är en översättning av engelskans go berserck, som faktiskt är ett skandinaviskt inlån i engelskan. Men nog känns det futtigt att ta till en andrahandsfras när vi själva sitter inne med originalet: gå bärsärkagång.
När norrmännen använder ordet score om att ta poäng eller att göra mål i fotboll rör de sig med ett annat sådant återlån. Engelskans score innebär bokstavligen att skära ett hack, bildligt att göra en markering. Det är det nordiska skåra, 'snitt', 'markeringsstreck', som är grundordet. Förvånande nog har den norska språkvården, som en gång drivit igenom sykkel och sjampanje, godkänt score (som alternativ form till skåre - uttalet är lika norskt hur man än stavar ordet).
Varför släppa på den norska förstfödslorätten till ordet?
Om dagens engelska ordinvasion uppfattas som ett andligt övergrepp kan vi ändå vara tacksamma för att den håller sig på det planet. När orden en gång gick åt andra hållet var det under mycket brutalare omständigheter. Vikingarna som på 700-talet överföll och plundrade klostren längs Englands och Irlands kuster lämnade efter sig hövding, lid 'flotta', rån, dräng 'krigare' och andra ord som vittnade om arten av mötet. De orden skulle dock falla i glömska.
Mer bestående blev en rad av ord som från 900-talet följde med den danska erövringen av östra England, där inbyggare och intränglingar kom att blandas och bo tillsammans.
Den anglosaxiska som då talades av invånarna var i och för sig mycket lik vikingatidens norröna mål, och en stor del av ordförrådet var redan gemensamt. Men av skandinavernas särord, den här gången fredligare och ur vardagslivet, skulle ett antal etablera sig, som vindöga - window, dun - down, felagi 'delägare', 'kamrat' - fellow, sky - sky, köl - keel, rutten - rotten, kid - kid, kasta - cast, kravla - crawl.
Somliga har återvänt i den engelska formen och med ny betydelse. Kidet - killingen, hjortkalven - som på svenska ovillkorligen ska uttalas med tj-ljud och långt i, har i engelskan har genomfört en liten betydelsevandring. Det är alldeles i sin ordning att tala om kidsen med engelskt uttal när det är småsyskon och andra unga varelser som avses. Rådjurskid däremot uttalas /tji:d/.
Crawl är i svenskan inte vilket kravlande som helst utan ett simsätt. Och engelskans cast, som på svenska blivit casta med innebörden 'besätta roller för en film eller pjäs', betyder i engelskan 'kasta' med betydelsvarianter, varav en är att hälla gjutgods i formar och bildligt att gjuta rätt skådespelarmateria i rätt rollform.
Så vandrar ord och betydelser fram och tillbaka. Men innan man urskillningslöst anammar det engelska uttrycket kan man skänka det svenska språket ett ögonblick av uppmärksamhet för att se om det inte redan har något att erbjuda.