"Jag har då och då hört folk säga det vet i fan och trott att jag hört fel", skriver en läsare. "Nu har jag också sett det skrivet. Men det heter väl ändå det vete fan?"
Visst heter det det vete fan, liksom det vete fåglarna, det vete sjutton, det vete gudarna.
Även jag har noterat missuppfattningen "vet i fan" med varianter. Den beror förmodligen på att formen vete är så sällsynt att den inte känns igen. Dessutom uttalas det obetonade andra e-et så svagt att det är lätt att tolka det som ett i.
Vete är presens konjunktiv, en verbform man i dag möter nästan bara i fasta fraser som överlevt som relikter vid sidan av den pågående språkutvecklingen.
Presens konjunktiv uttrycker önskan eller vädjan eller tro på att något kan vara på ett visst sätt, det som annars kan omskrivas med må: trollen tage dig - må trollen ta dig, han leve - ja, må han leva, det vete fan - fan må veta det.
I det religiösa språket, som ju rör sig kring just önskan, vädjan och tro, är denna ovanliga verbform vanlig. Visserligen har den i nya bibelöversättningar, reviderade psalmer och omformulerade ritual ersatts av det begripligare men också mindre uttrycksfulla må + verb.
Men det ålderdomliga ogräset - eller rara örterna, hur man nu ser det - visar en påtaglig förmåga att stå rycken. "Herren välsigne eder och bevare eder, Herren låte sitt ansikte lysa över eder och vare eder nådig, Herren vände sitt ansikte till eder och give eder frid" ingår ännu i mångas språkliga förråd, och i kyrkan läser man fortfarande oftast den traditionella versionen av "Fader vår" med "helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din vilja ", där Bibel 2000 har "låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske".
Även den helt sekulariserade kan beslås med att använda spillror av detta språk:
Gu' signe dig, tös! Bevare mig väl! Han är så dum så Gu' hjälpe! Gu' give att han bleve lite klokare. Nåde dig om du rör mina modellbyggen! Varde ljus - lyseknappen sitter till höger! Den som har öron han höre. Gånge hatt till och huva ifrån. Kvinnan tige i församlingen!
Att vete och leve är verbformer är inte allom uppenbart.
Vete omtolkas därför som vet i. Leve uppfattas som något som kan skänkas eller önskas någon, vilket förklarar det rikliga bruket av leve honom, leve henne i stället för leve han, leve hon.
Kosta vad det kosta vill, lyder frasen i dag, men riktig mening blir det egentligen först med koste vad det kosta vill - det vill säga 'det må kosta vad det vill'.
Om man har klart för sig att också vare i vare sig - eller är en presens konjunktiv är det lättare att begripa skillnaden mellan vare sig och varken.
Vare sig betyder 'det må vara' och kräver alltså en negation för att bli negerat: "Han har inte vare sig körkort eller bil", det vill säga "Han har inte det må vara körkort, det må vara bil."
I dagens språkbruk faller ofta detta inte bort, och vare sig blir synonymt med det färdignegerade varken. "Han har varken körkort eller bil" blir allt oftare "Han har vare sig körkort eller bil."
Rätt eller fel? Vare därmed hur det vill, bruket går inte att hejda.
Hur många förstår i dag Blandarens präst som suckar under sitt huskors: "Herre, råde du ock Signe!"
Framtiden ser mörk ut för signe och råde. Men en form står stark i vardag som i fest, och det är ta: Fan ta honom! Skål, ta mig fan!
Det syns inte att det är ett fall av den sällsynta presens konjunktiv. Men det är det, ta mig attan, och vare därmed nog sagt!