"Av alla färgerna de små är mest förtjusande den blå" början visan om den blå färgen.
I en obetalbar insjungning med Isaac Grünewald byts "adelia-lia-lia, aaadelej" i refrängen ut mot haaarmoni - en pedagogisk understrykning av konstnären och undervisaren.
Blå är alltså en färg som förknippas med jämvikt, lugn, renhet och upphöjdhet. "Blå är den höga himlapolen, när inga berg bortskymma solen" fortsätter visan, och mer eller mindre fasta uttryck som blå ideal och blå idyller och det blåa landet, de saligas rike, går tillbaka på bilden av en lugn och klar himlarymd.
Man kunde fortsätta med det blåas svärmiska sida. Det blå fjärran, bortom de blå bergen är en föreställning som dock bygger på verklighetsiakttagelse: avlägsna höjder tecknar sig ofta blåaktiga. Att sväva i det blå vittnar å andra sidan om bristande verklighetsförankring. Den blå blomman är romantikens symbol, sinnebilden för det ouppnåeliga och föremålet för drömmarens längtan.
När blått nu står för så mycket förandligat och ädelt - hur är det möjligt att det har fått låna sig till så klandervärda företeelser som blåneka och blådåre? undrar en läsare.
Här möter vi en annan och mer prosaisk sida av den blå färgen. Anstränger man sig kroppsligen så mycket man förmår blir man inte bara röd i ansiktet utan så småningom även blåaktig, när syret börjar tryta. Det heter ta i så man blir blå. Särskilt påtagliga blir då tinningådrorna, vilket momentant kan göra vilken ofrälse blekfis som helst blåblodig. Föreställningen att just adliga personer skulle ha blått blod i motsats till vanligt folk härstammar från det medeltida Spanien, där den kastilianska aristokratin av gotiskt ursprung hade ljus hy som lät ådernätet att lysa igenom, vilket det inte gjorde hos landets den mörkare moriska befolkning.
Med uttryck som ta i så man blir blå skapas möjligheten för blå att bli ett förstärkningsord med innebörden 'av alla krafter'. Följaktligen kan man blåjobba och blåsupa och blåköra, och blåkör man som en dåre kan man i nästa steg köra som en blådåre.
Att neka så hårt det bara går kallas att blåneka. Svenska Akademiens ordbok tillhandahåller ett stilhistoriskt lustigt exempel från Nya Dagligt Allehanda år 1913: "Under förhören uppträdde G. synnerligen fräckt - han blånekade, som det heter på detektivspråket."
Helt oberörda av symbolik och metaforer är sedan alla de företeelser som rätt och slätt är blå eller blåaktiga: blåsippor, blåvalar, blåbär. Men blåbären bär ändå på en hemlighet. Ingen språkvetare har med säkerhet kunnat förklara varför de används om nybörjare eller medelmåttor inom ett område. Flera möjligheter står till buds.
Den troligaste är blåbärssoppan som serveras i Vasaloppet, en tävling som ju är öppen för icke professionella skidåkare. På många deltagarnummer kan man se leverantören Ekströms logotyp.
Haken här är dock att det äldsta belägget för blåbär om mindre framstående deltagare är från 1955. Ekströms började med soppsponsringen 1958.
En annan förklaring vore forna tiders ringa uppskattning av bäret. "Privilegier, vilka vi icke akta till ett blåbär" skriver Gustav Vasa och menar att han anser förmånerna inte värda ett ruttet lingon. Men mellan Gustav Vasa och 1900-talets Vasalopp verkar det vara ont om exempel på bruket av blåbär om något mindre värt.
Språkforskningen arbetar vidare - gärna med läsarnas hjälp.