Det där ur i uttrycket i ur och skur - betyder det något, eller är det bara ett sätt att förstärka "skur"? undrar en läsare.
Jo, ur i ur och skur betyder verkligen något. Ur är samma ord som yr i ord som yra 'snöyra'. Att göra något i ur och skur är att inte dra sig för vare sig rykande snö eller hällande regn, att stå pall för alla väder, eller bildligt, i alla slags motgångar. Vänner i ur och skur sviker inte varandra.
Ur om yrande nederbörd möter man i dag knappast i allmänspråket. Däremot är det ett tacksamt ord för korsordskonstruktörer. Det lever ett friskt liv bland or och ag och rö och Ra. Nyckeln kan förstås också vara klocka med olika vitsiga synonymer, preposition, forntidsnöt eller stenskravel - men detta ur som alla fjällvandrare avskyr, det band av nedrasade block som man ibland måste ta sig över innan man kommer upp på bergssidan, är ett annat ord. Kring ursprunget till ur i uroxe finns bara spekulationer.
En diktare som Karlfeldt har naturligtvis inte kunnat motstå detta märgfulla ord.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur
- så skildrar han den rasande vinterstormen i sin stora dikt "Vinterorgel", där kyrkoårets gång, naturen och vädret sammanflätas och gestaltas i bilden av en mäktig orgel. Träden blir orgelpipor och alla stämmor ljuder i en ursinnig blandning när fimbulnattens krafter släpps lösa.
Urväder, yrväder är alltså ursprungligen väder med regn- eller snöyra. Den smala backen Urvädersgränd på Södermalm i Stockholm är dock inte mer utsatt än andra gator utan bär namn efter en kapten Simon Urväder, som ägde en fastighet där på 1600-talet. Ett ståtligt efternamn för en sjöfarare. Har det kanske inspirerat seglaren Sven Lundin, som numera under efternamnet Yrvind i varje tänkbart väder i allt mindre båtar korsar världshaven? Hans senaste bygge bär också detta namn, efter en rad farkoster som alla seglat under det beskedligare namnet "Bris".
I dag används yrväder mest bildligt om personer som virvlar omkring och vänder upp och ner på den invanda ordningen - som Carlsson i Strindbergs "Hemsöborna", som kom som ett yrväder en aprilafton.
Ur och skur förstärker varandra. Svenska språket är fullt med sådana dubblerande uttryck: bot och bättring, buller och bång, stock och sten. En del av dem är till och med rimmade, som råd och dåd, stött och blött, i vått och torrt, i valet och kvalet.
Språket har många uppgifter, och vi använder det till mycket mer än att överföra rena fakta. Det är skälet till att vi förmodligen skulle bli förvirrade om SMHI började använda ur och skur, regn och rusk, väder och vind i sina rapporter, fastän de ju bara handlar om sådant.