"Det är alltid kring former och glosor
som religionskrigen står",
skriver Alf Henrikson i en dagsvers med titeln "Språkstrid".
Själv har jag varit närvarande vid en sådan strid, en sen natt i Trondheim när en bokmålsman och en nynorsktalande rök ihop om några ordformer. Det var inte fråga om något gnabb, det var rasande allvar och smockan hängde i luften.
Den gången kom jag att tänka på Sigurd Hoels roman "Møte vid milepelen", där en nynorskman blir hånad för sin extremt nynorska form soli 'solen'; sola är den vanligaste formen. I sin kränkthet blir han quisling och landsförrädare.
Är det inte ord och former striden gäller kan sådana å andra sidan bli en följd. I dag har serbiskan, kroatiskan och bosniskan skilt ut sig som tre självständiga språk från att under Jugoslavientiden ha gällt som samma språk, serbokroatiska. Nu föredras särspråkliga drag framför samspråkliga, allt för att göra de tre språkvarianterna så olika varandra som möjligt.
Så har vi haft det i Sverige också. Hade inte danskarna varit så illa tålda under slutet av Kalmarunionen, för att inte tala om under Kristian II "Tyrann", hade vi kanske liksom danskan i dag haft e-former på verben, som i götamålen: ride, köre, läse.
Och helt säkert hade det i skrift och vårdat tal hetat flicker, blommer, vecker, på motsvarande sätt som i danskan. De fornsvenska verbformerna på -a och femininformerna på -or återinfördes i Gustav Vasas bibel för att markera att svenskan inte gick i danskans spår.
Det här var en lång inledning för att komma fram till den lilla språkstrid som uppstått i anslutning till att de politiska partierna nu skrivs med stor bokstav. Jag har fått brev av läsare som med hetta gränsande till ursinne ifrågasätter att ett ord som Moderatledare ska skrivas med stor bokstav. Om man är moderat är det väl inget namn?
Nej, moderat är ett vanligt ord. Det kan vara adjektiv, som i den moderate riksdagsmannen, i analogi med den socialdemokratiske ordföranden. Det kan vara ett substantiv: han är en ledande moderat bland andra moderater.
Men i Moderatledare har vi en sammansättning med ett namn, nämligen Moderaterna, kortformen för Moderata samlingspartiet.
Sammansättningar med namn ska ha stor bokstav om namnet har sin genuina betydelse. En Stockholmskis är en kis från Stockholm. En Vänerfiskare fiskar i Vänern.
En falukorv däremot kan vara gjord i Borlänge - här är det typen och inte härstamningen som avgör.
Man utgår alltså från namnet i dess obestämda form: Sandviksstål (Sandviken), Östersjöfisk (Östersjön), Kungsholmsfödd (Kungsholmen), Mälaröbussarna (Mälaröarna), Faluflicka (Falun).
Men det är bara i riktiga sammansättningar som namnet behåller sin stora bokstav. Därför heter det en Centermotion (Centern är en kortform av namnet Centerpartiet) och Folkpartistyrd men en centerpartist och ett folkpartistiskt resonemang.
Ändelser som -ist, -are, -it med flera är nämligen inga egna ord utan bildar avledningar, och sådana får liten bokstav: centerpartist, stockholmare, kalmarit.
Mången tycks redo att dra svärd för en stor eller liten bokstav. För svalkande av upprörda sinnen anbefaller jag ett litet studium av Språkrådets "Svenska skrivregler" från 2008. De stämmer i det mesta överens med vad som stod i skrivreglerna från 1940-talet.