När stora och tragiska händelser inträffar i världen kan det kännas lite futtigt att blåsa upp frågor om ord och former. Som om det vore lika viktigt vad man kallar en plats som vad det är som har hänt där och varför.
Men man ska å andra sidan inte underskatta namnformers betydelse. De kan ha en stark politisk laddning. Den ryska tsarstaden med det tyskklingande namnet Sankt Petersburg bytte under första världskriget namn till Petrograd för att vid Lenins död bli Leningrad för att 1991 åter bli Sankt Petersburg.
Gamla kolonier har när de frigjort sig ibland tagit ett inhemskt namn, som Zimbabwe (förut Rhodesia), Burkina Faso (förut Övre Volta).
Även mindre dramatiska steg mot självständigheten kan markeras med namnbyte. Sedan Grönland började sin väg mot "hjemmestyret" 1979 kom de grönländska namnen att allt mer ersätta de danska: Huvudstaden Godthåb har i dag sitt inhemska namn Nuuk, Julianehåb omnämns oftast som Qaqortoq.
Hur gör vi då i medierna när händelser runt om i världen sveper bort tidigare namn och ersätter dem med andra?
För det första försöker vi att hålla huvudet kallt. Vad är det för sorts regim som vill införa de nya namnen? Innebär det att vi uttrycker ett politiskt ställningstagande om vi följer med? Kan man räkna med att namnbytet blir bestående?
Exemplet Kambodja, som blev Kampuchea efter röda khmerernas maktövertagande 1975 men senare återgick till Kambodja, lärde oss att inte vara för ivriga.
Vill man inte prompt visa sina sympatier innebär det ofta mindre av markering att tills vidare ligga kvar än att byta. Således skriver vi fortfarande Burma medan militärregimen i landet kallar det för Myanmar. Av liknande skäl - att inte markera - skriver vi också Kosovo och inte som på albanska Kosova. Framtiden får utvisa om eller när det är dags att ändra namnform.
Detsamma gäller dagens fråga om Bombay och Mumbai.
Mumbai är i dag den så kallade officiella formen - för ett tiotal år sedan genomdriven av det hinduiska extremistpartiet Shiv Sena under stort motstånd från miljontals talare av andra språk i staden och i hela Indien. Bombay är det namn orten haft från början och inte en brittiskt åsatt "kolonialnamn", och det är det namn som används av indier i allmänhet, även om Mumbai är vad turisten möter på flygplatser, i tågtabeller och annat som bär offentlighetens prägel.
Men Bombay är också den namnform som är etablerad i svenskan. Vi har, precis som i många andra språk, en rad former som är andra än de inhemska: Rom (Roma), Prag (Praha), Lissabon (Lisboa), Peking (Beijing), Venedig (tysk form, på italienska Venezia), Florens (latiniserad form, på italienska Firenze), Neapel (av grekiskans Neapolis 'Nystad', på italienska Napoli), Jerusalem (på hebreiska Yerushaláyim, på arabiska al-Quds), Köpenhamn (på danska København).
Det höjs ibland upprörda svenska röster som kräver att vi "av respekt" mot inbyggare i andra länder ska använda landets former.
Aldrig har jag dock av förespråkarna för denna tanke hört att de själva skulle känna sig kränkta av Gothenburg (engelska), Estocolmo (spanska) eller Tukholma (finska).
Det ligger en del i vad Alf Henrikson i har skrivit i dagsversen "Språkstrid": "Det är alltid om former och glosor / som religionskrigen står." I Bombay blev innehavaren av sportbutiken " The Bombay Sporting Goods Emporium" mördad av extremistpartiet för att han vägrade att byta Bombay mot Mumbai i firmanamnet.