I de flesta svenska kyrkor ringer samma klockor med samma klang till högmässa och helgsmål, till bröllop, dop och begravning.
Det är något tilltalande över det. Kyrkan är densamma i glädje och sorg.
Vi som lyssnar till klangen tolkar den efter tillfället och låter den förstärka känslan, vilken den nu är.
Bröllopsklockor ringer festligt. I en del öron till och med klingar de, av många språkexempel att döma, vilket väl mera är ett uttryck för hur man vill eller tror att de ska låta än för verklig iakttagelse.
Kyrkklockor i den sena lördagseftermiddagen ringer befriande.
"Det ringer till vila, och veckan går ut, Guds sabbat sig nalkar, och mödan har slut" börjar J O Wallins Järvsöpsalm från 1838. Biskopen hade just stigit i den kyrkbåt som skulle föra honom över Ljusnan när helgsmålsringningen från Järvsö kyrka ljöd över vattnet och inspirationen grep honom.
Till begravning får klockorna en annan klang:
"Klockorna dåna.Tungt slå de, mullra och kvida de" skriver Heidenstam i sin stora dikt "Gustaf Frödings jordafärd".
En speciell form av klockringning är klämtningen, som sker genom att man slår med kläppen mot klockan, som alltså inte sätts i svängning. (Orden kläpp och klämta är besläktade med varandra.)
Klämtningen användes särskilt vid alarm, till exempel från skepp i nöd eller vid eldsvådor i städerna, där brandvakterna höll utkik i kyrktornen. "Klockan klämtar, vatten fås" beskriver Bellman uppståndelsen när elden var lös hos Movitz i Kolmätargränd. Och havet i Birger Sjöbergs dikt "Vid mörka stränder" "klämtar lik en klocka i brand eller nöd".
En klämtande klocka bådar sällan gott.
Särskilt ödesdiger är klangen om den gäller för en särskild person. "Klockan klämtar för dig" lyder den svenska översättningen av titeln på Ernest Hemingways roman "For whom the bell tolls".
Den går tillbaka på ett par de kända raderna i en betraktelse av den engelske 1600-talsdiktaren John Donne, den som börjar "Ingen människa är en ö, sig själv tillräcklig, varje människa är en del av världen, en del av det stora hela" och fortsätter "Varje människas död försvagar mig, därför att jag är förbunden med mänskligheten, och låt därför aldrig fråga för vem klockan klämtar; den klämtar för dig".
Att klockan klämtar för någon innebär att tiden är utmätt och slutet nära.
Uttrycket är högst levande. I dagens tidningstexter sägs klockan klämta för allehanda nedläggningshotade industrier och företag liksom för fotbollslag på väg ut.
För somliga språkbrukare tycks dock den innebörden inte vara klar. För vad ska man tro när man läser att klockorna klämtar för Carola-exet Runar på väg att gifta om sig? Eller för en ny teknisk pryl som lanseras med buller och bång?
Det är uppenbart att avsikten inte är att säga att Runar satt sin sista potatis eller att den tekniska innovationen tycks vara en förlorare på marknaden.
Att klämtaren i dag inte är en person med uppgift att utföra den aftonklämtning som tillkännagav dagens slut utan fastmer ett litet glas starkt vid samma timme är inte skäl nog att se på klämtandet som något livat.
Den senare klämtaren är förmodligen en vardagsform för klämtsupen, en av de många dagens supar som 1700-talmänniskan ansåg nödvändig för en uthärdlig tillvaro.