De lyckta dörrarna liksom de andra orden på lyck- och lykt- i språkspalten 15/11 har givit upphov till ytterligare funderingar hos läsekretsen.
Lycka i betydelsen 'liten odlad mark omgiven av stängsel eller skog' finns i en rad sammansättningar, som ängslycka, åkerlycka, potatislycka, skogslycka - en liten åkerlapp eller betesmark i ett skogsparti.
I norskan är det motsvarande løkke i högsta grad levande. Där kan ordet beteckna inte bara en odlingslott utan också ett öppet område inom stadsbebyggelse. "Skal vi stikke bort på løkka? sa vi till varandra när vi skulle dra i väg och leka på någon öppen plats mellan hyreshusen", skriver en läsare från Oslo, och att spille fotball på løkka har en till och med en egen benämning: løkkefotball. Har vi något motsvarande ord i svenskan? Eller är detta opretentiösa sätt att bedriva sporten alltför sällsynt i dagens hårdorganiserade Idrotts-Sverige?
Løkka som benämning på småmarker tillhöriga en gård dyker senare upp som stadsdelsnamn när gårdarna hamnat innanför Oslos stadsgräns: Grünerløkka, Holteløkka, Bagerløkka ...
Lyckans väg i Göteborg undrar en läsare om. Jo, det är fråga om samma sorts lycka och inte om den som man möter i hittepånamn som Lyckostigen och Drömgränd.
Lyckans väg låter ju rart men blir inte lika lustigt om man vet vems lycka det rör sig om. Den lilla odlingslotten i fråga med intilliggande torp som en gång låg på höjden ovanför Götaplatsen tillhörde stadens bödel. Bödelslyckan var det ursprungliga namnet, men bödel var ett ord man undvek att ta i sin mun, enligt den gamla föreställningen att när man talar om trollen … Att förleda tolkningen till att det kunde röra sig om lycka i den lyckliga meningen är en sentida avvärjande åtgärd av samma sort som att kalla vargen för gulltass och bödeln för mästerman.
Om Lyckorna, två små öar intill Lökaö vid Möja i Stockholms skärgård, frågar annan läsare.
Inte ens skärgårdsnamnsexperten Nils-Gustaf Stahre, som har upptecknat såväl Lyckorna som Olyckorna och Lilla och Stora Olyckan på kobbarna i fråga, kan förklara upphovet (boken "Ortnamn i Stockholms skärgård"). De är väl för små för att ha kunnat hysa även den minsta betesmark, så det är nog snarare fråga om någon sorts motsatsnamn; åtminstone den ena kobben kan ha varit skådeplats för en olycka eller bara på något sätt förtretlig. Hån och ironi vid namngivning är inget okänt. Så kallades till exempel Riddarfjärden i Stockholm i folkmun en gång för Gullfjärden - ingalunda på grund av vackra solspeglingar i vattnet utan för att stadens latrin tömdes där.