"Jag skriver ibland pepåka i stället på påpeka, mest för att vara lustig. Men kallas det här fenomenet något särskilt?" undrar en läsare.
Jodå, det har ett namn. Pepåka är ett exempel på så kallad backslang, som innebär att man balar taklänges, det vill säga kastar om några eller alla stavelserna i ett ord eller uttryck: daggo för god dag, tabela för betala, Pisse Mugg för Musse Pigg, pickelnyga för nyckelpiga.
Det är sålunda inte fråga om att uttala eller skriva orden helt och hållet baklänges, något som är få förunnat att åstadkomma på stående fot.
Den här sortens omkastningsspråk förekommer lite varstans i världen. I Sverige var det framför allt omhuldat av skinnarna från Malung. Yrkesgrupper har ofta sina hemliga språk för att hålla kunder och konkurrenter utanför, och liksom knallarna - gårdfarihandlarna från Västergötland - hade sitt månsing och sotarna det så kallade knoparmojet hade skinnberedarna och skinnförsäljarna sitt språk.
I skinnarspråket blev Malung till Lungma och den dialektala formen kaffi blev fika.
Fika är alltså backslang, inte fikonspråk. På fikonspråket blir kaffe fife kakon. (Orden byggs upp av fi- och -kon som fogas till de omkastade stavelserna i kaffe.) Ordet fimp däremot är äkta fikonspråk. Det kommer av (cigarett)stump och lyder i sin fulla form fimp stukon.
En brittisk variant av backslang (ett ord som på engelska för övrigt syftar på en annan typ av ordförvrängning) är spoonerismen, som frivilligt eller ofrivilligt åstadkommer ordlekar. Den går tillbaka på kyrkoherden W.A. Spooner, som hade en olycklig begåvning för felsägningar, som "our queer old dean" för "our dear old queen".
I franskan finns också en backslangsvariant som sägs kunna spåras ända till 1100-talet. Det kallas verlan, som i sig är ett omkastat ord, av l'envers, 'bakochfram'.
I verlan blir till exempel métro 'tunnelbana' tromé, vas-y 'kör i gång! zyva och parents 'föräldrar' rempa (det är uttalet som gäller).
Verlan tillhör liksom slang och hemliga språk de så kallade subkulturerna. Det används och utvecklas i förorterna som ett protestidiom, men som så många fenomen som är avsedda att vara en tagg i etablissemangets hull riskerar det att av samma etablissemang kramas och bli chic och måste därför hela tiden finna nya uttryck för att behålla sin position. När ord tas upp och blir rumsrena i allmänspråket, som beur, av arabe, om en (ung) man född av nordafrikanska föräldrar, går man vidare och åstadkommer ännu en vändning: i dagens verlan har beur blivit reub.
I svenskan har backslangen ingen liknande ställning. Det är snarare enskilda personer med särskild fallenhet som gläder, alternativt plågar sin omgivning med att vränga till ord genom att byta stavelser och bokstäver. Och hur många kan numera den bakvända visan "I ar gåfton så söd len dille Vaderlund mes hoj, i o mirron så immer han kojen / och han hädde sina lander uppå mitt bröta vist, och jag söd: 'Lu dille Vaderlund, har ska du tröna fist!' " (I går afton så va' den lille Söderlund hos mej, och i morron så kommer han igen. Och han lade sina händer uppå mitt vita bröst, och jag sa: "Du lille Söderlund här ska du finna tröst!")
Det är väl bara andra versens Histi krimmelfärdsdag som blivit bestående. Nu är vi så långt från denna vårhelg som det nästan är möjligt, och det i stället dags att tacka er läsare för delaktighet i dessa spalters tillblivande och för glada tillrop genom att önska er alla jod gul och nott gytt år.